Maktmaskerad på lyxbordellRevolutionärerna visar sig vara ett pajasgäng med lösnäsor. Emelie Florén, Peter Nitschke, Robert Chabi Bjurberg och John Axel Eriksson i Jean Genets Balkongen. Foto: Orkestern
Recensioner [2009-03-24]

Maktmaskerad på lyxbordell

Balkongen av Jean Genet
Scen: Orkestern/Teaterverket
Ort: Stockholm
Regi: Olle Mårtens
Medverkande: John Axel Eriksson, Robert Chabi Bjurberg, Emelie Florén, Peter Nitschke
Bearbetning: Olle Mårtens
Länk: Orkestern


RECENSION/TEATER. Orkesterns och regissören Olle Mårtens iscensättning av Balkongen har, precis som Jean Genets verk, en anarkistisk ton. Det är smart och roligt, utan att tyngden i undersökningen av makten slarvas bort.

Skådespelarna gör entré från oväntat håll – genom fönstren som står på glänt redan när publiken tar plats. Krigslarmet närmar sig på gatorna utanför, revolutionärerna håller på att ta över i Jean Genets Balkongen.
   Det är en svårspelad pjäs, med många roller och ett litterärt språk. Men ensemblen Orkesterns regissör Olle Mårtens har åstadkommit en förvånansvärt lättillgänglig bearbetning som känns uppdaterad och förankrad i år 2009.


På lyxbordellen Balkongen får samhällets oansenliga medborgare möjlighet att höja sig genom rollspel, i scener som balanserar mellan det komiska och det obehagliga. Bordellkunderna drivs av pockande lustar efter makt och njutningsfull förnedring.
   De blir Biskopen (John Axel Eriksson) som sjunger Härlig är jorden medan han juckar för fullt, Domaren (Robert Chabi Bjurberg) som kåtar upp sig på bestraffningar och Generalen (Peter Nitschke) som inget hellre vill än att vara auktoritär.


Styr gör den sadistiska bordellmamman Irma (Emelie Florén), den mest maktlystna av dem alla. Det enda hon räds är revolutionärerna som här visar sig vara ett pajasgäng med lösnäsor som kivas sinsemellan.
   Allt är en maskerad där lager läggs på lager. När bordellkunderna ska skapa ordning i kaos och faktiskt bli de uppburna ämbetsmän som de önskar vara, darrar de inför att smaka på ”handlingens och ansvarets beska”.


Genet såg brottet som enda vägen till förändring och ställde sig på de skyldigas sida. Hans verk har en anarkistisk ton i botten och den här iscensättningen förmedlar detta.
   Regin är frimodig med fiktionsbrytande, självironiska inlägg, som när den ditkluddade kuken på föreställningsaffischen kommenteras med en suck. Eller när Peter Nitschke plötsligt kliver ur sin roll och förklarar att nu kommer en scen som han själv har skrivit till, helt enkelt för att den saknades.


Det är smart och roligt, men Orkestern slarvar för den skull inte bort tyngden i Genets undersökning av makten, vad den gör med oss, och hur gamla makthavare lätt ersätts av dem som revolterade. På Teaterverkets scen har spelpjäserna bytts ut, men spelet är detsamma.

Birgitta Haglund

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (17 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare

2