Kravallpoliserna på Göteborgs stadsteaters stora scen fick plötsligt en oavsiktlig aktualitet. Premiären av Affären Danton råkade sammanfalla med andra dagen av ungdomsupproret på Göteborgs gator. Gymnasister stormar mot uthängningen av tjejer på nätet. Frihet och jämlikhet sägs nätet befrämja, alla kan komma till tals. Systerskapet är det sämre beställt med. Hur långt har vi egentligen hunnit sedan 1794, då Affären Danton utspelas?
Skolupproret kastats in som en kort nutidsmarkör bland många i regissören Andrés Limas och dramaturgen Lucas Svenssons bearbetning av Stanislawa Przybyszewskas maffiga pjäs. Med terrorn som följde på den franska revolutionen vill de peka på världen idag. Vad händer när den euforiska lyckan över revolutionen falnar? Hur hanterar man de motrörelser som uppstår?
Trots tilläggen hålls vi mest i 1790-talet. I centrum står Danton, här Kjell Wilhelmsens som en vinklunkande och hustrumisshandlande bohem, av folket älskad, redo att kompromissa mellan kungens folk och revolutionens. Mot honom den omutlige Robespierre – Richard Turpin vass som en smygande vessla. Att segern (tillfälligt) blir hans, står tidigt klart. Mellan de två Camille Desmoulins med makten över medierna, tidskriften Le viex Cordelier. Victoria Olmarker i rollen bidrar med ett stort känsloregister. Från brinnande, stolt engagemang till knäfallande förtvivlan. Runt omkring dem ett galleri av figurer som brickor i maktspelet. Programbladet ger en överskådlig historielektion, men själva spelet framgår även utan det.
Den inledande folkscenen hinner knappt fram till brödupproret som ska lägga samhällsgrunden. Desto mera tjôt blir det i dialogerna som reder ut de politiska turerna, särskilt i första akten där situationen målas upp. Resonemangspartier och spelscener skaver mot varandra.
Alex Tarraguels scenografi är listigt byggd på burar med transparenta väggar och projektioner. Det ger en symbolisk effekt, vi ser maktens spel i olika lager och skapar samtidigt flexibla scenbyten. Längst fram finns maktens runda bord, som en lysande hot spot.
Efter paus får berättandet mera fart och vridscenen snurrar igång. Blandningen av nya tiders grepp och historiens gång blir djärvare, Limas regi kommer mer till sin rätt. Ensemblen är fint med på noterna. Men nuet rår inte på historien. Rökbomber, presskonferens och Henric Holmbergs reporter som gastar ”lägg ut” blir igenkänningar, men knappast någon uppfordrande appell.
Loading ...
