En skapar tyngdlagsföraktande konstinstallationer av bildbyggande bildäck, i toppluva och med både ointaglig integritet och sällskapssjuk nyfikenhet. En annan vajar och viftar med hela kroppen som dirigentpinne, och tänker högt i snabba toner.
Två egensinniga konstnärssjälar med varsitt temperament och varsin puls, Viola (Therese Stenshäll) och Cinnober (Erik Holmström), möts – och kreativiteten sprakar. Ur den spirar en först blyg kärlek, som raskt avancerar till hopflyttande. Och bråk. Det är svårt att leva ihop!
Och det är svårt att skildra det för en mellanstadiepublik. Det är fint och självklart att barnteater också kan skildra vuxenrelationer där barn inte ens är inblandade. Relationer kan alltid bjuda på bra dramatik, det tar Melanie Peters pjäs fasta på, här i översättning och regi av Annika Silkeberg. Barn leker ju ofta vuxna, och tvingas leva i deras närhet och försöka förstå sig på dem. Och kärlek – att känna den och försöka uttrycka den – är ju framför allt en åldersoberoende känsla.
Det bevisas inte minst av att publiken i salongen verkligen vill vara med och kommentera (kanske inte just det lite genanta pussandet, men just därför allt annat), men de får inte alltför många öppningar att göra det.
Svajandet mellan konkret och abstrakt i framställningen (och ibland en del svårplacerade uttryck som ”sista skriket”) gör det egentligen inte helt lätt att utläsa om det här är en vuxenrelation som skildras med barnslig ton. Men kanske ska man bara tolka Viola och Cinnober som två figurer rätt och slätt.
Och det är lätt att tycka om att de trots sina olikheter är väldigt lika, att de båda har en självklart stark kärlek till sina konstnärliga uttryck. Och framför allt att de är både barnsliga och vuxna på en gång. Precis som många vuxna och barn är.
Loading ...
