Blod och mörker. Mycket blod och mycket mörker. När Varietéteatern Barbès spelar Macbeth är det väldigt gotiskt. Att den mordiske kungen har blod och inte mjölk i ådrorna demonstreras med full teaterkirurgi.
Häxorna projiceras mot fondens böljande draperier, eller rentav mot Macbeths bröst, med förnämligt suggestiv och snygg teknik. Att orakelsvaren så att säga kommer direkt ur kungen själv kan förstås vara en tolkningsgest: det onda är egentligen hans egna, omedvetna önskningar.
Annars är det lite oklart med tolkningens uppsåt. De bärande manliga rollerna är manhaftiga krigare, med manhaftiga krigares brutala ceremonier.
Kanske är inte perspektivet mer komplicerat än att den skotska pjäsen handlar om malignt manligt barbari och våldsdyrkan. Associationerna går till fotbollshuliganer och andra samtida subkulturella klaner.
Uppsättningen är visuellt mycket genomtänkt. Skuggor mot halvtransparenta fondridåer används effektivt och drabbande. Musiken underbygger stämningarna.
Det enda som inte riktigt hänger med är replikföringen. Ibland blir det lite väl melodramatiskt, och det är nog inte avsiktligt parodiskt.
Parodier finns det annars lite här och där. Eller snarare grepp som avviker från det tragiskt känslosamma. Till exempel utförs mordet på Banquo som komisk mim, som commedia, eller stumfilmsfars.
En ung generation uppfödd på dataspel, goth och lajvrollspel har säkert stor behållning av denna illustrerade klassiker. Vi lite äldre beklagar att den ambitiösa satsningen inte riktigt bär ända fram till en helhet.
Loading ...
