Malmö dramatiska teater: Don Juans sista dagar

Don Juan är ingen man en kvinna vill råka ut för. Han charmar, förför och till och med våldtar. Kort sagt – en första klassens skitstövel.
   På Malmö dramatiska teater har man valt att låta publiken skratta åt hans list och förmåga att lura sin omgivning. Visst, humorn kan hjälpa oss att ta till oss de mörkaste av historier. Men skrapas det bara lite på ytan blir det ointressant. Per Lassons Don Juan har de klassiska attributen som svarta sammetsbyxor, vit skjorta, scarf och mörka lockar. Med sitt lite återhållsamma spelsätt får han mig att bli nyfiken. Vem är denne man? Vad händer i hans huvud? Men det får jag aldrig reda på, det bara anas i hans samtal med betjänten (Wallis Grahn) som fungerar lite som ett samvete.
   Sedan Tirso de Molina skrev sin Don Juan på 1600-talet har historien iscensatts oräkneliga gånger i olika versioner. Den mest spelade är säkerligen Molières. Men i Malmö har man istället valt att presentera den brittiska dramatikern Nick Dears omarbetning där versen har bytts ut mot prosa och kvinnorna fått mer utrymme. Det är inget fel i det. Men istället för att krypa under skinnet på världens största förförare, väljer regissören Karin Enberg den enkla vägen med en rätt krystad komik, där bland annat karaktärerna i olika situationer plötsligt brister ut i svenska schlagerklassiker och flamencodans – en ”modernisering” jag kan klara mig utan. På en skolcabaret hade jag kanske blivit imponerad, men detta är trots allt Malmö dramatiska teater.