Malmö dramatiska teater: Hedda

Den vackra generalsdottern Hedda Gabler har bestämt sig för att följa konventionerna och har gift sig med en torr och lite löjlig historiker. Jonas Kruses Tessman är en mes, även om en godhjärtad sådan, med återhållsamma rörelser. Hedda är precis tvärtom. Redan vid första anblicken syns det att något bubblar i henne bakom den välklädda överklassfasaden. Hon lider av tristessen i huset och har börjat inse att det är så livet kommer att fortsätta. Ledan leder till grymhet.
   Maria Sundbom använder ett kroppsspråk och ett minspel som är på gränsen till groteskt. Visst, det bär drag av karikatyr och är teatralt, men hos Hedda blir det ändå intressant. Med sin rufsiga blonda man, eleganta klänningar och våpiga rörelser är det svårt att slita blicken från henne. Sundboms spel närmar sig komiken och ibland kan man bara skratta åt denna överspända och smågalna person. De andra på scen visar även de upp ett bra skådespeleri. Annika Lundgrens hesa och närgångna faster Julle och Fredrik Gunnarsons frisinnade och självsäkra Lövborg, för att nämna några.
   Pjäsen utspelas i sin egen tid – ett högborgligt hem under 1800-talet. Men det förhindrar inte att man kan känna igen denna önskan att göra uppror mot det liv vi förväntas leva – att få tappa kontrollen. Den känslan, skulle jag tro, är tidlös.