Våren 1967. Jag åker till Ystads vackra gamla teater för att se Brita Borg i sin första roll på Riksteatern. Call Me Madam. Vilken lycka att få se min stora idol. Föga anade jag då att jag 34 år senare skulle sjunga duett med henne i en av melodierna ur musikalen: ”Jag hör sång fast ingen sjunger här – träden grönskar fast de kala är…”
Nu har rösten tystnat.
Själv började jag arbeta på Riksteatern direkt efter scenskolan sommaren 1967 i titelrollen i Styrman Karlssons Flammor. Det var på den tiden man spelade ett par månader i Sveriges folkparker juni, juli, augusti. 55 föreställningar blev det.
I augusti var det också kollationering på den israeliska musikalen Kungen och skomakaren i regi av Ivo Cramér. I den skulle Brita göra sin andra huvudroll. Jag skulle få stå på samma scen som min idol.
Jag fick tunghäfta – visste inte om jag skulle våga säga Du till henne – bugade mig artigt när jag såg henne och vi åkte ut på turnén utan att ha särskilt mycket kontakt med varandra. Jag fick senare veta att hon inte trivts med rollen. ”Jag stod mest och stöttade kulisserna” var hennes kommentar.
Men det blev en ny folkparkssommar 1968 och jag åkte ut med Brita i Annie Get Your Gun. Hon hade huvudrollen, själv gjorde jag subrettrollen Tommy Keeler. Vilken Sommar! Det kamratskap som uppstod mellan oss två höll i sig till vår sista turné tillsammans 2001. Mer om denna senare.
Sommaren och Hösten 1968 Spelade vi ”Annie.” Brita och jag umgicks 25 timmar om dygnet kändes det som. Vi tog långa skogspromenader – speciellt när turnén var i Norrland, som ju Brita älskade. Vi gick en mil in i skogen, rökte tre cigaretter var på raken, gick tillbaka till stan – och kände oss så friska! (Vi slutade sedermera att röka – både Brita och jag.)
Jag fick jobb i Riksteaterns Örebroensemble 1970, stannade där i tio år och varje gång Brita gästspelade på Hjalmar Bergmanteatern bad hon om att få sitta på min logeplats. Vi bjöd henne på middag vid varje besök, men hon var mycket noga med att ta reda på vem mer som var bjuden.
Jag kände Brita ganska väl då – så vi behövde aldrig be någon att inte komma!
Den fruktade recensenten Carl Hammarén på Nerikes Allehanda sammanställde en revy om Karl Gerhard – Och så kom det en gosse – som hade urpremiär i Örebro 1975 och som året därpå gick ut på Riksteaterturné med en annan ensemble där Brita fick göra sina nummer signerade KG.
Det gick några år. Sommaren 1988 var det dags med en ny folkparksturné. Oh Mein Papa med 12 primadonnor på scenen. Lil Terselius, Tomas Bolme med frun Elisabeth, Busk Margit Johnsson, Mimmo Wåhlander, John-Erik Jacobsson, Charlotte Ardai, Peter Sjöquist, Jörgen Mulligan, Bengt Strandberg, jag själv och som Kockan: Brita Borg!
Vilket gäng – vilken turné! Det pratas om den fortfarande. Busk Margit blir alldeles lyrisk när jag nämner Oh Mein Papa.
Till millennieskiftet 2000 gjorde jag Maltes Revy – genom hundra år – som speglade vad som hänt i Sverige under 1900-talet. Jag lyfte fram från varje decennium en revymakare – Emil Norlander, Ernst Rolf, Karl Gerhard, Povel Ramel, HasseåTage, Hagge Geigert med flera.
När vi var i Arjeplog – kom Brita och Stig och såg föreställningen. Jag trodde hon skulle kissa på sig när jag kom in som ”Fat Mammy Brown.”
Efteråt kom hon in i logen och undrade: ”Varför får inte jag vara med i dina revyer?” ”Vem har sagt det?” svarade jag. Det är bara att jag lägger in ett förslag till Riksteatern om att du och jag gör ett program tillsammans. Brita skulle fylla 75 – jag själv 60 och pianisten Hans Granström 50.
Det blev Jubilarerna – roller vi gjort och roller vi aldrig fick göra. Vi hade bland annat med balkongscenen ur Romeo och Julia – eftersom Brita och jag aldrig fått tillfälle att spela i den – men nu tog vi chansen. Det var jag som stod på balkongen för Brita hade genomgått en knäoperation som hade misslyckats – så numera gick hon med rullator.
Första musikaliska repetitionen sjöng Brita ”Utsikt från en bro” av Karl Gerhard.
Tårarna strömmade ner på mina kinder – jag tänkte – skall jag få höra den här sången varje kväll i nästan ett år. Föreställningen var Riksteaterns mest bokade turné. Men ödet ville något annat.
I Karlstad mådde inte Brita så bra. Hon åkte in på lasarettet och gick igenom en magnetröntgen. Den visade att hennes lungcancer hade börjat sprida sig efter den tidigare operationer. Vad göra? Jag ringde till en annan god vän och underbar arbetskamrat – Anna Sundqvist som kom till Kumla och såg Britas sista föreställning den 20 november. Sedan bytte vi ut Britas nummer mot Annas nummer och tre dagar efteråt fortsatte turnén och avslutades i Slite på Gotland, där jag gick i pension den 20 april 2002.
Förra sommaren var jag på besök på Öland. Jag letade upp Brita och Stigs adress i Löttorp – men Brita hade blivit förflyttad till ett äldreboende – dit jag tyvärr inte kunde ta mig.
Tack Brita för allt du gett mig och för alla goda minnen som vi delade på.
Loading ...
