Män utan kön

Staffan Valdemar Holm svarar i en intervju i samma tidning. En uppenbart defensiv teaterchef tycker att kritiken är orättvis. Och visst har det gått lite inflation i att banka på Dramaten – det är verkligen inte den enda scenkonstinstitution som har en skev representation av befolkningen i vilka som definierar den konstnärliga verksamheten. Men det känns både lite tråkigt och väldigt typiskt att Valdemar Holm säger: ”Jag driver ingen politik som utgår från något slags vitt, medelålders mansideal. Det vet jag inte riktigt vad det är.”
   Nä – just det. Och där ligger själva knäckfrågan. Medan kvinnor har ägnat åtminstone de senaste tre decennierna åt att analysera, ifrågasätta och dekonstruera kvinnorollen har männen tuffat på i tron att de bara är människor – inte kön. Och medan kvinnor, som vill ha något slags makt inom teatervärlden, hela tiden konfronteras med frågor om de har ett kvinnligt perspektiv på vad de gör och ödmjukt försöker svara ärligt på i vilken utsträckning deras socialiserade kvinnoposition påverkar deras konstnärliga val, kan männen fortsätta att låtsas som att de bara är konstnärer.
   Om en verklig förändring ska kunna komma till stånd – på Dramaten och på alla andra teatrar – krävs att även männen vänder den analytiska blicken mot sig själva. Ställer de självklara frågorna: vem är jag i den samhällsstruktur vi lever i och hur påverkar det min teatersyn och min konstnärliga inriktning?