Dans och teater. Dansad teater och teatral dans. Det är mycket Emelie Jonsson nu. Nummer blev nyfiken på multikvinnan bakom namnet och skickade Lena Andrén på ett möte med ett av Sveriges nya danshopp som trots framgången tillfälligtvis har valt den mera stillastående skolbänken framför fysisk rörelse.
Vem är Emelie Jonsson?
– Jag är jag!
Kort och koncist, men senare i samtalet beskriver hon sig som ganska övertydlig och romantisk. Det är när vi pratar om Atropa, föreställningen Emelie gjorde förra våren när hon var en av koreograferna i Dansens Hus satsning på ung kvinnlig koreografi.
I Atropa ser alla aktörerna ut som Robert Redford, blond peruk och blond mustasch, en ensam man vid ett ensamt bord i ett ensamt rum. Vad är det hos denna manliga bild som lockar henne?
– Jag har haft de här stereotyperna i huvudet. Det är så nytt och det har kommit ut starkt, så tydligt och så överdrivet. Jag har nog varit intresserad av de här karaktärerna länge, men jag har aldrig samlat ihop dem så som jag gjorde nu. Mansbilden i Atropa är rolig, tycker jag. Jag vill ju vara man, Drag King! Och det blir så dubbelt för jag är så liten och jag har så ljus röst och så skall jag spela man.
Våren på Dansens Hus verkar ha efterlämnat blandade minnen. Var det jobbigt att buntas ihop som en tjejgrupp?
– Snarare det som förväntades av oss, förväntningar som jag inte alls var beredd på. De som såg mig, det kanske inte var vad de hade tänkt sig och det var det som blev negativt för mig.
Emelie poängterar också att hon och de andra koreograferna inte är debutanter som de utmålades som i titeln på den dokumentär som nyligen visades i tv. Det är tydligt att programmet har gjort henne upprörd.
– Om det varit unga killar hade de kanske fokuserat på hur galna de var, hur länge de stod i studion och hur målinriktade de var.
Lärdomsrik älgdans
När man ser vad Emelie själv gjort kan man inte annat än dra slutsatsen att hon är både målinriktad och galen, i bemärkelsen att hon gör det hon vill göra. Det dominerande projektet i hennes konstnärliga verksamhet har ända fram till nyligen varit Moose Dance Company. Vad betyder det för Emelie?
– Det är ett namn, som finns, som vi kan använda när vi vill. Det var skönt att ha Moose som en grund när vi kom ut i arbetslivet efter skolan. Om vi inte jobbade med något annat, så jobbade vi med Moose på heltid så jag har jobbat hela tiden sedan jag slutade skolan. Det har gett mig självförtroende.
Paus som avstamp
Moose kom in i Emelies liv när hon just börjat på Svenska Balettskolans moderna linje, då när hon hade knallrosa hår och var rebell utan att veta om det. Under samtalet om Moose kommer vi fram till att vi båda upplevde gruppen som en inspirationskälla för eleverna på Svenska Balettskolan. Moose fick eleverna att börja skapa själva och Emelie har gjort flera föreställningar med Moose, men nu är det dags för en paus.
– Jag känner att jag har kommit till en punkt när jag vill lära mig mer saker. Så tillägger hon med eftertryck. Jag vill utvecklas, det finns ju så mycket roligt att göra innan jag fortsätter. Men nu när jag har sagt att jag skall pausa känns det ganska tungt, faktiskt. Men det är skönt och jag känner att det är nyttigt och att jag behöver göra andra saker …
Just nu läser Emelie konstvetenskap på Universitetet och hon säger entusiastiskt att det är jätteroligt, men tillägger med en suck att det känns som om hon inte kommit igång än. Något hon har kommit igång med är teatern. I höstas medverkade hon i Riksteaterns uppsättning av Lars Noréns pjäs Krig.
– Det var så jävla roligt! Om jag tänker på vad jag gjort med Moose tidigare kan jag se att jag längtat efter att arbeta med en karaktär och skapa världar. Svenska dansare är så vitt jag förstår bra på att göra det de blir tillsagda, vi är interpreter som förverkligar koreografens bilder och känslor. Men skådespelarna ifrågasätter allting, konflikter och diskussioner är något som hör till arbetet.
Mer otrevligt på scenen
Mötet med skådespelarna har inspirerat Emelie och hon skulle vilja förena teaterns och dansens uttryck och skapa egna världar. Men framför allt vill hon bli av med en sak som hon anser för länge sedan har passerat sitt bäst före datum.
– Den här trenden, ”vi är så trevliga på scen”, vi är så jävla trevliga och vi skall ha kontakt och det skall vara ironiskt. Jag blir så trött på det! Vi skämtar bort oss själva, vi skämtar bort konsten. Det måste finnas ett allvar för att man skall kunna skapa en värld på scenen.
Hon hejdar sig, tar en portionssnus och tillägger att hon har så mycket tankar och när hon fortsätter förstår jag att detta att skapa nya världar på scenen är en central del i hennes tänkande om sitt eget scenkonstskapande.
– När jag såg föreställningen Jag är min egen fru med Björn Kjellman tänkte jag att den här skådespelaren älskar den här karaktären. Som publik sugs man in i den världen, vi hade våra egna bilder om vilka de här personerna var, hur det såg ut där han var.
Gång på gång betonar Emelie kommunikationens betydelse, utan kommunikation ingen konst.
– På scenen har vi chansen att göra vad som helst. Allt är möjligt och det är det som är så fantastiskt! I konsten, om man ser konsten som ett rum, kan vi göra vad som helst. Vi kan använda fantasin som ett redskap och nå ut med den. Det är det som är så fantastiskt.
Loading ...
