Adam Pålsson jobbade hårt för att få rollen som Mozart på Dramaten. I augusti har Amadeus premiär. Foto: Erik Lundback
Fördjupning [2013-05-16]

Många drömroller kvar för Adam

Adam Pålsson
Ålder:
25 år.
Familj: Mamma, pappa, två systrar, en bror.
Bor: Södermalm i Stockholm.
Utbildning: Södra latins­ ­teaterlinje, Stockholms ­dramatiska högskola.
Roller i urval: Rasmus i ­Jonas Gardells tv-serie Torka aldrig tårar utan handskar; Studenten i Nya spök­sonaten, Moment teater; Danceny i Farliga förbindelser på Dramaten.
Aktuell med: Spelar i höst Amadeus i pjäsen med samma namn på Dramaten, tillsammans med Johan Rabaeus.

INTERVJU. Han spelade aidssjuke Rasmus i Jonas Gardells tv-serie Torka aldrig tårar utan handskar, en roll som väl får räknas som genombrottet. Vi träffade Adam Pålsson för att tala om nya utmaningar och om hur han lika gärna kunnat bli bankdirektör.

Hej Adam!
Har du redan gjort din drömroll?

– På sätt och vis. En roll som den i Torka aldrig tårar utan handskar gör man nog inte så många i sitt yrkesliv. Men det finns fler drömroller. I slutet av augusti spelar jag till exempel Amadeus på Dramaten. När jag hörde att de skulle göra den med Johan Rabaeus som Salieri, tänkte jag: ’Vad fan, det finns många bra ­skådespelare, men jag är en av dem. Gud, vad jag vill göra rollen som Mozart.’”

Det var det tydligen fler som tyckte.
– Jag jobbade hårt på att få den. Först raggade jag tag i Johan och sa: ”Ska du göra Salieri? Jag måste göra Mozart.” Han tittade på mig och sa: ”Vad säger du, tror du att du skulle klara det, att ränna över och äga hela Stora scenen?” Då darrade­ jag lite på manschetten, men sedan grabbade jag tag i Marie-Louise Ekman (Dramatenchef), var lite bilhandlare och försökte förklara varför Adam Pålsson skulle göra Mozart. Efter många om och men lyckades jag också få tag i regissören Peter Langdals hemnummer i Danmark. Men jag vågade aldrig ringa.

Varför var du så angelägen om rollen?
– Den där karaktären med sin musikaliska besatthet är en fantastisk figur, ett svårhanterat geni, som är helt ohämmad. Han rör sig mellan musikens allvar och tramset med sådan lätthet. ­Gränslöst. Och så är det något med hans anala fixering. Jag är själv ganska road av fisar och sånt!

Du gick ut scenskolan 2011, men har ­hunnit med mycket redan.
– Jag har haft väldig tur, men också kämpat. Vår avslutande termin på scenskolan gjorde vi Uppfostrarna/De ouppfostringsbara tillsammans med Unga Klara. Den blev en succé. Resten av klassen är kvar på Unga Klara, men när jag fick rollen i Gardellserien kunde jag inte repa på dagarna. Så jag spelade Nya spöksonaten på Moment, gjorde ett inhopp i Linje Lusta på Stadsteatern och efter det Madame Bovary och Farliga förbindelser här på Dramaten. Och så har jag gjort radioteater, som jag älskar att göra.

Vad är roligast?
– Jag är väldigt förtjust i teatern, i sammanhanget, kontinuiteten och att få tid att prova, utvecklas, arbeta. På Unga Klara låg vi och djupandades tre timmar före föreställning; på Stadsteatern harklade vi oss och skrev färdigt ett sms precis före entré. Jag vet ännu inte riktigt vilken typ jag är. Att vara på Dramaten fullständigt älskar jag. I Farliga förbindelser är det ibland långt mellan mina entréer. Då sitter jag och pratar med inspicienten Stefano Mariano, som har varit här hur länge som helst. Jag frågar honom om Jarl Kulle och så ägnar vi 45 ­minuter åt att prata om honom. Sedan fortsätter vi med Ernst-Hugo Järegård. Det njuter jag av.

Varifrån kommer drivet?
– Jag har alltid haft en känsla av att jag är bra på att roa, att jag har en bra självkänsla. Det beror nog på att mina föräldrar alltid trodde på mig. Tog jag några skutt på vardagsrumsgolvet sa min mamma: ”Du kan bli balettdansös.” Sparade jag pengar till en radiostyrd bil sa hon: ”Du kan bli bankdirektör.” När jag spelade piano lade sig mamma och pappa ofta i soffan och läste för att de ville lyssna. Det gör någonting med en människa att få förtroendet att våga utvecklas.

NATTKLUBB-4048.JPG
Adam Pålsson och Adam Lundgren spelade mot varandra i Torka aldrig tårar utan handskar. Foto: Peter Cedeling

 

 * Denna artikel är tidigare publicerad i Tidningen Vi nr 5.2013

Anna Hedelius

Share/Bookmark
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare