”KIRUNA.” ”GIRON”. Där den vintriga vägen svänger genom en rondell reflekteras billyktornas ljus snabbt i dubbla blåvita vägskyltar. Staden ligger i ett mångkulturellt, flerspråkigt land men det samiska språket tävlar inte på samma villkor som det svenska. Nordsamiska fick, enligt Samiskt informationscentrum, sitt första skriftspråk på 50-talet. Först för fem år sedan erkändes samiska som minoritetsspråk i Sverige. Det finns dessutom sex samiska skriftspråk, tre av dem i svenska Sápmi. Skillnaderna mellan dialekter kan jämföras med skillnaden mellan danska, norska och svenska men kan också vara så stor som mellan tyska och svenska.
Här, i nordsamiskt språkområde, är Samiska teatern belägen. För dagen inbäddad i dimma i ett gammalrosa trähus vid en parkeringsplats högst upp på Thulegatan. Det är dagen efter kollationeringen för Samiska teaterns nästa premiär: Fröken Julie eller Nieida Julia. I köket puttrar perkolatorn, kaffet blir svagt och beskylls för att vara norskt. Nordiska samarbetsorganisationer skulle bli alldeles till sig av glädje om de hörde alla språk som i rask takt bryts mot varandra i en enda glad samhörighet. Men språk bjuder inte bara in. Det kan också stänga ute.
Språket som maktfaktor
På teaterchefen Lillemor Mauritzdotter Nyléns skrivbord är almanackan uppslagen på februari 2006. Spelperiod för Nieida Julia som har premiär i slutet av januari. För första gången i den samiska teaterhistorien tvinnar Strindberg mustascherna i Sápmi. I hans drama finns klasskillnader och könskamp. Uppsättningar som vill säga något om samhälle och maktfördelning av idag låter ofta betjänten Jean vara invandrare och grevedottern Julie svensk. Samiska teatern gör samma sak men utifrån samiskt perspektiv. Julie blir samiska Julia och Jean blir Juhán, en svensk invandrare i sameland. En som kämpar med språk och utanförskap. Kristin är samiska och får namnet Risten.
– Vi lyfter fram språket som maktfaktor. Jag har själv känt av det många gånger, säger Lillemor Mauritzdotter Nylén som kommer från Kiruna men själv inte är same och inte talar språket.
– Språket kan bli ett förtryckarredskap mot någon som inte kan det lika bra. Samerna tvingades att lära sig svenska. Vi vill vända på steken, här måste Jean lära sig samiska, säger hon.
Samiska teaterns statliga bidrag kommer från Jordbruksdepartementet via Sametinget. Med pengapåsen följer ett regleringsbrev:
– När man läser det blir man mörkrädd, säger Lillemor Mauritzdotter.
Där står bland annat att teatern ska vårda och främja de samiska språken och att framföranden primärt ska ske på samiska för en samiskspråkig publik, men också nå en stor och bred publik.
– Om Samiska teatern ska vara en nationell angelägenhet så kan vi inte primärt vara samiskspråkiga.
Att vårda de samiska språken i pluralis via teatern är också ett svårt uppdrag:
– Idag finns inga professionella scenkonstnärer som talar lulesamiska, säger hon.
Återväxten är ett problem generellt inom samisk scenkonst. Diskussioner mellan de samiska teatrarna och några nordiska teaterhögskolor förekommer men har ännu inte lett någon vart. I Kiruna har teatern en ungdomsensemble för att främja återväxten. Men att tala samiska är inget krav för att få vara med:
– Den teater som inte är tondöv och färgblind har inte ett berättigande, säger Lillemor Mauritzdotter Nylén.
Hon anser också att språket bara är en av många delar i en teaterföreställning.
– Vi ska inte vara tvingade till av överheten att bara få göra föreställningar på samiska. Däremot är det jätteviktigt att samiska är språket. Vi sprider kunskap om språket. Många samer tycker att det är fantastiskt att se sitt språk på scenen.
Oranger och apelsiner
Men i replokalen intill kontoret är språket just denna första repetitionsdag oerhört centralt. Runt ett bord med gul duk sitter fem teaterarbetare: översättaren Nils Isak Eira, regissören Haukur Gunnarsson, Irene Länsman som spelar Risten, Leammuid Biret Rávdná som spelar Julia och Jesper Åvall, som spelar Juhán. För den sistnämnde är rollens belägenhet, svensk invandrare i Sápmi, en realitet. Det är tredje dagen han är i Kiruna och än kan han ingen samiska. I går kväll såg han en föreställning med norska Beaivváš Sámi Teáhter. Där fick han hjälp av en textmaskin. Men när Nieida Julia har premiär i slutet av januari måste han klara sig utan. I fem manuspärmar ligger det dubbelspråkiga manuset sida vid sida: svensk version till höger, samisk version till vänster. Språken ska gå in i varandra, men vad ska sägas på vilket språk?
– Där tror jag att du går över till samiska, säger regissören Haukur Gunnarsson.
Leammuid Biret Rávdná markerar repliken med blyertspennan. Nordsamiska är hennes första språk, norska lärde hon sig på dagis. Biret kommer från Karasjok, längst uppe vid Norges nordöstra gräns mot Finland. Nu bor hon i Mo i Rana och där hon arbetar på Åarjelh Saemien Teatere (Sydsamisk teater) när hon inte frilansar.
– Det är skönt att spela på sitt eget språk. Det har jag inte gjort på länge. På sydsamisk teater spelar vi på norska och lite, lite på sydsamiska.
Hon är utbildad dansare och har medverkat i flera av Samiska teaterns tidigare produktioner, men aldrig i en så här stor roll.
– I början visste jag inte hur stor rollen var. En vän sa att den kunde jämföras med Nora i Ett dockhem. Jag tänkte ”Hjälp, vad har jag gett mig in på!”. Det är en stor utmaning.
Ensemblen läser pjäsen sida för sida, undersöker språken, vänder och vrider på orden. Repliker hakar in i varandra och måste ibland förändras för att fungera. Strindbergs ålderdomligare svenska är inte självklar för hela ensemblen: ska det vara oranger eller apelsiner som glöder vid Comosjön?
Samiska drömmar
Häromdagen landade ett kuvert på Samiska teatern. Det kom från Tärnaby. Kuvertet är det första frankerade beviset på Samiska teaterns skolprojekt ”Barnen berättar”. Projektet går ut på att teaterns skådespelare åker runt i 15 sameskolor från Sevettijärvi i nordligaste Finland till Snåsa i Mittnorge. Intresset från skolorna har varit stort:
– Vi skulle ha kunnat åka till hur många skolor som helst, säger Lillemor Mauritzdotter Nylén.
På skolorna berättar teaterarbetarna historier och leker teaterlekar. Sedan skriver barnen ner sina historier och berättelser och skickar dem till teatern.
– Vi vill veta hur deras drömmar ser ut.
Berättelserna blir till ett teatermanus men vägen dit – kontakten med det framtida sameland – är kanske det viktigaste. Arbetet täcker in fyra av de samiska språkområdena: skolt-, nord-, lule- och sydsamiska. Om allt går enligt planerna ligger premiären i oktober nästa höst.
– Det vill jag vara med om innan jag slutar, för det är min idé, säger en glad teaterchef.
I augusti nästa år lämnar hon sitt uppdrag efter de överenskomna fyra åren. Hon klev på sitt jobb mitt i en konflikt mellan förre teaterchefen Ola Stinnerbom och styrelsen. Fler konflikter har följt på den, men enligt henne har teatern lugn och arbetsro nu. Hon är nöjd med sitt arbete:
– Det jag är mest stolt över är huset, skådespelarna och verksamheten.
Hon hinner jobba under halva mångkulturåret, men är inte särskilt förtjust i politiska pekfingrar i konstnärlig verksamhet. För Sámi Theater är mångkulturåret inte heller så avgörande:
– På samiska teatern är varje år mångkulturellt, säger Lillemor.
Loading ...
