2006 utlystes till Mångkulturår av regeringen. Avsikten var att få en diskussion om och en förändring av den mångkulturella representationen, såväl på och bakom scenen som publikt.
Bland annat tog under Mångkulturåret fler skådespelare med ickesvenska namn plats på scenerna. Det gjordes fler uppsättningar med en mångkulturell tematik och problematik.
Hösten 2008 gjorde Nummer en uppföljning för att se om det två år senare hade hänt något bestående eller om saker och ting hade gått tillbaka i de vanliga hjulspåren.
Fyra spelår på tre scener granskades. Antalet roller som tilldelats skådespelare med utomsvenska namn räknades och ställdes mot det totala antalet rollbesättningar. En på intet sätt vetenskaplig undersökning men ett försök att avläsa om Mångkulturåret hade inneburit något i realiteten, om det hade haft en effekt på att förändra representationen på de offentligfinansierade sceninstitutionerna.
Scenerna som granskades var Dramaten och Stockholms och Göteborgs stadsteatrar. Nationalscenen Dramaten blev sämst i klassen, och bästa betyg fick Göteborgs stadsteater som under Ronnie Hallgrens och Anna Takanens ledning visade upp ett medvetet genomfört arbete för att förändra vad gällde både mångkultur och mångfald.
I synnerhet visade Göteborgs stadsteaters sidoscen Backa Teater under Mattias Anderssons ledning bra resultat. (Läs artikelserien från 2008 med start här: ”Vart tog mångfalden vägen?”)
Nu har det gått ytterligare drygt två år och Nummer har på samma sätt som tidigare gått igenom teatrarnas produktioner för 2009 och 2010 och räknat utomsvenska namn i rollistorna.
Antalet roller som tilldelats skådespelare med utomsvenska namn räknades och ställdes mot det totala antalet rollbesättningar. Det är på intet sätt en vetenskaplig undersökning men ett försök att avläsa om Mångkulturåret och dess efterföljande debatter har haft en effekt i att förändra representationen på de offentligfinansierade sceninstitutionerna.
Siffrorna ser ut så här (först antal roller tilldelade skådespelare med utomsvenska namn, inom parentes det totala antalet rollbesättningar):
Nummer bad cheferna för de granskade teatrarna att kommentera siffrorna och det fortsatta arbetet för mångkultur och mångfald.
Alla har svarat utom Dramaten. Nationalscenens teaterchef Marie-Louise Ekman meddelar genom sin pressekreterare att mångkulturfrågan är viktig men att man inte hinner svara.
I denna första artikeldel presenteras Benny Fredrikssons – chef för Stockholms stadsteater – svar på fem frågor om hans teaters arbete med mångkulturfrågan.
I en kommande artikel (”Mångkulturen på svenska scener 2011 – del 2”) följer svaren från Göteborgs stadsteater, men även svaren på fem frågor till Riksteatern. Två institutioner med strategiska och offensiva arbetssätt vad gäller mångkultur och mångfald.
Benny Fredriksson, vd och teaterchef Stockholms stadsteater
Varför har den mångkulturella representationen på Stockholms stadsteater inte förbättrats?
– Övergripande vill jag säga att hela vårt teaterprojekt i Skärholmen är en satsning på att nå en publik i ett närområde där många av de boende har utländsk bakgrund. Det är alltså ett sätt att vända på perspektivet och räkna in publiken. På det sättet kan man förstås inte nå fram till en procentsiffra – vilket inte känns meningsfullt heller. Att ha en teater i Skärholmen med en fast ensemble är en klar prioritering som påverkar våra samtliga scener.
Blir inte Skärholmen då vad som ibland kallas en ”alibiscen” i frågan om mångkulturell representation, att det är framför allt där den mångkulturella satsningen sker och inte i hela repertoaren?
– Det är absolut ingen ”alibiscen” utan ett uttryck för Stockholms stadsteaters önskan att vara en angelägenhet för alla stockholmare och inte bara den publik som hittar till scenerna vid Sergels torg. Skärholmenscenen är en stor satsning som påverkar alla scener i och med att mycket prioriterade resurser läggs där. Frågor som rör mångfald ska vara lika naturliga i vår vanliga repertoar som i repertoaren i Skärholmen. Det är själva satsningen som är unik ur ett publikperspektiv.
Vilken betydelse har det att Stockholms stadsteaters mångkulturella representation ska spegla den mångkulturella representationen i det svenska samhället i stort?
– Stor betydelse. Vår repertoar ska spegla klass, kön, etnicitet och sexualitet.
Hur arbetar Stockholms stadsteater med att förändra den mångkulturella representationen?
– Har inget konkret svar än – vår personalchef håller i frågan. Men vad jag förstår så uppgraderas vår jämställdhets- och mångfaldsplan fortlöpande.
Du sa 2008 att ”mycket kommer att hända de närmaste tio åren och jag driver på hårt”. Varför går då utvecklingen på Stockholms stadsteater i fel riktning?
– Vi anser inte att vår stora satsning på en egen teater i Skärholmen är ”fel riktning”.
Är mångkulturfrågan svår att tackla för sceninstitutioner?
– Nej, många perspektiv och mångas olika erfarenheter ska speglas i hela vår repertoar istället för enskilda satsningar på mångfaldsprojekt. Det är en generell hållning.
Loading ...
