Efter granskningen av Mångkulturåret 2006 och vår uppföljning hösten 2008 (läs artikelserien med start här: ”Vart tog mångfalden vägen?”) av vad som hade hänt två år senare tog vi på Nummer förra veckan återigen ett stickprov på representationen på de offentligfinansierade sceninstitutionerna.
Vi presenterade en genomgång av Dramatens samt Stockholms och Göteborgs stadsteatrars produktioner för 2009 och 2010 där vi räknat utomsvenska namn i rollistorna. Läs artikeln med denna genomgång, ”Mångkulturen på svenska scener 2011 – del 1”, här.
Vi bad cheferna för de granskade teatrarna kommentera siffrorna och det fortsatta arbetet för mångkultur och mångfald, och i den första artikeldelen svarade Benny Fredriksson, chef för Stockholms stadsteater, på fem frågor om hans teaters arbete med mångkulturfrågan.
Nu presenterar vi svaren från Göteborgs stadsteater, men även svar på fem frågor till Riksteatern. Två institutioner med strategiska och offensiva arbetssätt vad gäller mångkultur och mångfald.
Ronnie Hallgren, vd och teaterchef Göteborgs stadsteater
Har mångfaldsarbetet på Göteborgs stadsteater stagnerat med tanke på den stillastående representationen i rollbesättningen?
– Nej, och vad jag kan bedöma har den inte minskat sedan Nummer gjorde sin undersökning 2008. På teatern har vi tagit ett beslut om att inte räkna antalet roller tilldelade skådespelare med utomsvenska namn och inte heller regissörer, scenografer, ljussättare, statister med flera. Dels så är det exkluderande och dels värjer sig flera av våra skådespelare och statister med annan bakgrund än den svenska att på detta sätt bli stigmatiserade. Men vi är självklart inte nöjda utan har mycket kvar att göra. Därför behövs mångfaldsplaner och jämställdhetsplaner för att med mål och åtgärder som instrument fortsätta arbetet med att öka representationen och kunskapen inom både det personalpolitiska – villkoren för arbetet – och det konstnärliga – villkoren för repertoar, rollbesättning och scenisk gestaltning. Allt vårt förändringsarbete är långsiktigt för att nå hållbarhet och få en verklig genomslagskraft i verksamheten och bland medarbetarna. Tid och prioritet är nycklar för att kunna uppnå detta.
Vilken betydelse har det att Göteborgs stadsteaters mångkulturella representation ska spegla den mångkulturella representationen i det svenska samhället i stort?
– Det spelar stor roll inte minst här i Göteborg där vi verkar. Men den verkligt stora betydelsen ligger framför allt i att alla samhällssektorer går åt samma håll och ser till att det finns en hållbar strategi för att förverkliga idén om det svenska samhället som ett inkluderande samhälle där alla människor ges möjlighet att förverkliga sig själva genom utbildning och arbete och ha tillgång till kulturarenorna. Men mångfald handlar inte bara om etnicitet utan i lika hög grad om funktionsnedsättning, kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, trosuppfattning, kulturell bakgrund och ålder. Hur är dessa grupper representerade på våra teatrar och i våra konstnärliga utbildningar? Var finns sceniska berättelser som bryter normer och ger andra perspektiv på människan?
Hur arbetar Göteborgs stadsteater med att förändra den mångkulturella representationen?
– Efter att vi under några år intensivt arbetat med att genomföra jämställdhet och genus i verksamheten och på våra scener beslöt vi under hösten 2008 att nystarta arbetet med mångfalden. Vår dåvarande mångfaldsplan var svag och gav inte samma genomslag i verksamheten som till exempel jämställdhetsplanen. Därför påbörjade vi ett normkritiskt arbete genom utbildning av teaterns ledningsgrupp och en heldagsutbildning för all personal. Den nya vässade mångfaldsplanen kom att omfatta fyra områden: diskriminering och trakasserier, rekrytering och urvalsprocesser, verksamhetsutveckling och kompetensutveckling. De senaste två åren har vi genomfört åtgärder för att komma åt det strukturella problemet. Vi har tagit fram sceniska berättelser som beskriver mänskligt liv i andra kontexter än det gängse normativa och en ny rekryteringspolicy tillämpas där reflektioner över hur valet av slutkandidat vid rekryteringar gynnar Stadsteaterns mångfaldsutveckling. Ett samarbete med Parapanda Theatre Lab. i Dar es Salaam, Tanzania har förstärkts under det året. Ytterligare ett viktigt projekt som vi kallat Simultantolkning har nyligen avslutats. Syftet med projektet har varit att i framtiden kunna erbjuda vår publik simultantolkning av våra föreställningar till utvalda språk. Bland annat har vi tolkat Sista dansen på vår stora scen till kurdiska, persiska och engelska. En stor del av det konstnärliga arbetet under de senaste två åren har bestått i att ta fram andra sceniska berättelser än det gängse normativa, vilket kommer att resultera i en rad spännande produktioner och samarbeten säsongen 2011–2012.
Du sa 2008 att ”vi arbetar med att förändra konserverande synsätt”. Varför går då utvecklingen på Göteborgs stadsteater inte framåt?
– Utvecklingen går definitivt framåt! Att förändra konserverande synsätt tar tid oaktat vilka verktyg man väljer. Oftast handlar det om slentrian och bekvämlighet och att inte reflektera över varför man tänker och handlar som man gör. Det var en av anledningarna till att vi ville göra en omstart med ett normkritiskt perspektiv. Dessutom, det tar tid! För att nå långsiktig hållbarhet är det viktigt att arbeta målmedvetet och strategiskt. Tid och prioritet är våra ledstjärnor för att nå verklig mångfald vid Göteborgs stadsteater.
Är mångkulturfrågan svår att tackla för sceninstitutioner?
– Nej!
Birgitta Englin. Foto: Elisabeth Ohlson Wallin
Birgitta Englin, vd Riksteatern
Hur tänker Riksteatern ur ett mångfalsperspektiv vid rollbesättning med tanke på att ni både erbjuder egna produktioner och samproducerar föreställningar?
– Vi samproducerar av flera skäl. Ett är just att vi redan på idéstadiet ska kunna föra en dialog om mångfaldsperspektivet när det gäller repertoar, casting och marknadsföring. Både i den helt egna och samproducerade scenkonstproduktionen jobbar Riksteatern aktivt för att säkra ett mångfaldsperspektiv. För att komma dit genomför Riksteatern löpande öppna castings för att bredda och nå förbi de redan etablerade nätverken. När det gäller andra producenters produktioner som turnerar till Riksteaterns föreningar kan vi bara konstatera att mångfaldsperspektivet är ett viktigt arbete för föreningarna och en fråga som hela branschen måste ta ansvar för. Det som syns på scenen kan och bör representera samhället som det ser ut.
Riksteatern har ett direktiv från regeringen att jobba med mångfalds- och mångkulturfrågorna. Hur för att möta det kravet arbetar ni med att förändra den mångkulturella representationen i era produktioner och samarbeten?
– Tillsammans med de omkring 240 teaterföreningar som äger Riksteatern arbetar vi hela tiden stenhårt för att hitta nya uttryck och bredda utbudet som presenteras för publiken över hela Sverige. Riksteaterns teaterföreningar har tillsammans kopplingar till en mängd olika språkgrupper och kulturella bakgrunder. Den kompetensen och kunskapen tas tillvara bland annat genom att Riksteaterns dramaturger reser runt i landet och för samtal med ägarföreningarna. Resultatet av de samtalen och önskemålen syns tydligt i Riksteaterns repertoar. När det gäller samarbeten är det viktigt att vara tydlig med hur Riksteatern arbetar. Vårt högsta beslutande organ, kongressen, har beslutat att jobba mot en vision som bland annat säger att Riksteatern ska skapa mentala krockar på många språk som sätter tanken och känslan i rörelse. Det är en bra formulering att ta med sig i dialogen med våra samarbetspartners.
Riksteatern var tidigt ute med att arbeta med mångfald med den mångkulturella ensemblen Shikasta redan kring 1990. Hur har det arbetet fortsatt fram till idag?
– Att starta Shikasta var ett viktigt initiativ. På den tiden ifrågasattes behovet av mångfald och många inom scenkonstbranschen såg mångfald som ett hot mot den goda kvaliteten istället för en kvalitet i sig. Då var vi långt ifrån att se nödvändigheten av att arbeta med mångfaldsperspektivet integrerat i alla processer där resurser fördelas och beslut tas. Idag arbetar Riksteatern med ambitionen att en mångfaldstanke ska genomsyra alla delar av repertoaren, arbetet med mångfald är självklart inte isolerat bara till den internationella delen av verksamheten. Utan ska finnas med i alla delar, inte bara vad gäller etnicitet. För Riksteatern är det viktigt att arbetet med mångfaldsfrågan spiller över på andra områden, även utanför scenen. Den viktiga frågan att ställa är om vi bidrar till att konservera normer som exkluderar och osynliggör många människor med vår scenkonst, eller om vi synliggör många och olika perspektiv? Därför ser vi inte till exempel Ubah Musses Vem sover inatt som en föreställning som ska representera mångfald medan Henrik Ibsens Hedda Gabler skulle representera normen.
Vilka viktiga lärdomar och erfarenheter har ni dragit från ert mångfaldsarbete om vad det är som är avgörande för att komma framåt i mångfaldsfrågan?
– Att våga vidga mångfaldsbegreppet och påminna oss själva om ett normkritiskt perspektiv hela tiden. Att våga utmana dagens strukturer och uppmärksamma vem som har makt, mandat och resurser. För det behövs kompetensutveckling, och ofta ska kunskap till för att man ska kunna och våga utmana sina invanda tankemönster. Därför anordnar vi löpande utbildningar och seminarier i frågan.
Är mångkulturfrågan svår att tackla för sceninstitutioner?
– Det beror på vilka ambitioner man har och vilken kompetens som finns. Framför allt är det väldigt inspirerande och utvecklande.
Loading ...
