Femton minuter före kvällens föreställning befinner sig John Malkovich vid Stadsteaterns sceningång. Färdigekiperad samtalar han med kvällens dirigent över en cigarett. Till utkantsfestivalen Stockholm Fringe är det bilden av en värdig entré, direkt från gatan.
The Infernal Comedy handlar om den österrikiske seriemördaren Jack Unterwegers liv. Under 70-talet blev han känd och dömd för att ha mördat prostituerade i flera olika länder. Han benådades 1990, blev journalist och mindre celebritet, men skördade snart nya offer innan han tog sitt liv 1994.
Detta enligt uppgift från Wikipedia, det uppslagsverk som Jack beskriver som sanningens hemland, och från vilket han även reciterar. Somligt är sant, annat inte. Jack menar att han fabulerat vissa fakta för att vinna fördelar, fakta som ändå levt vidare.
Föreställningen rör sig mellan kammarspel och opera, med musikaliska inslag från en barockorkester och de två sopranerna Marie Arnet och Bernarda Bobro, de senare som även gör dramats kvinnoroller. Jack står i färd med att lansera sin nya bok Confessions of a serial killer. I en dramats värld där österrikare antingen är pedofiler eller seriemördare blir hans roll solklar. John Malkovich gör vad han kan för att förlänga myten. Som en av Hollywoods främsta psykopatuttolkare, som även lånade sig till Spike Jonzes I huvudet på John Malkovich, tycks det dock oundvikligt att också delar av skådespelarens myt vävs in.
När Malkovich äntrar scenen är det oklart om publiken främst applåderar honom eller orkestern som just avslutat sitt första nummer. På sätt och vis är det talande för föreställningen. När Jack, under operan, vandrar runt scen och gör små illustrationer, är det, tyvärr, svårt att till fullo ryckas med i musiken. Plumpheterna, förvisso avsiktliga, skymmer mer än de tillför.
Kvinnorna får en framskjuten roll: modersrelationen (antingen vill man ha mer eller mindre av henne) och kärleksoffren (alla vill förstås ligga med en mördare). Sin tid i fängelset jämför han med den för kvinnor mellan 17-70, konstant otillfredsställda, i en uppmaning till männen i salongen att bli bättre lyssnare. Så går han runt på scen: skrevar, ofredar och förkastar. Beklagar sig över omöjligheten att, analogt en inflyttad guvernant i Kalifornien, överkomma sin österrikiska accent, medan den rena scheisse-tyskan mest hörs från sidan av scenen. Anklagelseakten mot en sannhetssuktande samtid, ”the truth and nothing but the truth”, är inte heller särskilt originell men här desto mer verkande.
Slutligen övervinns plumpheterna. Sopraner och orkester tar över och Jack får äntligen frid i skönhetens famn. En själasång över en massmördare – i förbund med en ohelig publik. Föreställningen presenteras som avslutning på Stoff, från finsk performance till Hollywoodikoner. Ändå är det inte främst Hollywood, John Malkovichs hela mytiska prakt till trots, som står för glamouren i denna final.
* Läs Nummers tidigare rapport från Stockholm Fringe Festival 2013 här.
Loading ...
