Livet är något som pågår i parallella skeenden, det är en väv av flera berättelser, och dess berättarröst är polyfon. Åtminstone har vi lärt oss detta på flera scener och filmdukar – säger man bara Short cuts (efter Robert Altmans filmatisering från 1993 av Raymond Carvers noveller) så fattar de flesta vilket narrativt grepp man menar.
Perspektivet är oftast trösterikt: alla ingår vi i ett större sammanhang även om vi är till synes ensamma, slumpartade ögonblick när vi möts blir betydelsebärande och meningsfulla.
En sådan tillställning antyds till en början även när Tjuvar har premiär på Dramatens lilla scen: i Marika Feinsilbers svagt kontorspastelliga scenkonstruktion med öppna rum i två våningar, med snyggt ljus och videosprak av Sutoda till eftertänksamt blippande soundtrack, kan de tolv rollernas livshistorier förväntas flätas samman fint.
Men dramatikern Dea Loher vill något mörkare än så. Trivsel och tröst, nja … mer frustration och tristess. Varför inte dra på med skilsmässa, bedrägeri, självmord och vansinnesvåld i källaren? Hennes Short cuts-historia är nämligen även en svart samtidskomedi, eller torrt humoristisk tragedi.
Rummen som bildar gränserna mellan scenerna och berättelserna blir efter hand snarare till fängelseceller eller avskärmade moduler för människoliv utan kontakt.
Det är väl inte rättvist mot pjäsen att påpeka att vi har sett mycket av den här typen av skruvad tysk teater på svenska scener på sistone (tänk Roland Schimmelpfennig, Marius von Mayenburg, David Gieselmann och på det faktum att Tjuvar just nu spelas även på Helsingborgs stadsteater) men visst känns stilen ibland lite väl bekant. Smart, svart, absurt, skrattet i vrångstrupen.
Jag får dock känslan av att Jenny Andreasson har saktat ner skruvarna, tagit fasta på det stillsamma och vemodiga. Paret Tomason (Hannes Meidal och Jessica Liedberg) får drag av kargt poetisk Jon Fosse-dramatik med sina korta språklekande repliker och tafatta regnkappor. Malin Eks rosaskimrande fru Davidoff är som en kusin till Idlaflickorna men tvärtom – hon har suttit och väntat på sin man på ett hotellrum i 38 år.
Ja, det är en lyxig ensemble (guldstjärnor även till Shima Niavarani och Lil Terselius), koreografi av Dorte Olesen och regin detaljpolerar ända in i hörnen men ändå saknar jag något i helheten. Som om distansen och avskärmningen mellan pjäsens figurer smittar av sig på uppsättningens kontakt med publiken.
Loading ...
