Mänsklig faktor: Starkt om ensamma män

Annika Carlssons spännande scenografi är byggd på höjden. Chefen Merkin (Erik Olsson) härskar från den mintgröna ovanvåningen medan arbetarna håller till i den nedre brandgula delen. Hit kommer Dobbit (Anders Carlsson), nykomlingen som med vänlighet och ödmjukhet försöker närma sig sin nya kollega Hanrahan (Dennis Sandin). Det blir platt fall. Här blir hans vänliga floskler cyniskt och metodiskt ifrågasatta till så väl innebörd som avsikt. Ibland kan man inte låta bli att skratta åt de absurda konsekvenserna av Hanrahans skoningslösa uppriktighet.
    Det är tre ensamma män vi får möta och de tacklar ensamheten på lite olika sätt. Själv får jag en flashback till vissa år under skoltiden när det var omöjligt att leka tre. Men här är det vuxna män som söker stärka sina positioner genom att baktala varandra och missbruka förtroenden. Hela situationen blir rätt beklämmande och den av elakhet och falskhet genomsyrade organisationen känns tyvärr inte helt orealistisk. Alla tre skådespelarna är dessutom utmärkta och ger sina karaktärer personliga egenheter, men några stora sångare är de inte. Därför blir de två sångnumren främst obekväma avbrott.
   Under hela föreställningen känns det som om en bomb ligger och tickar utan att någonsin brisera. Luften rensas aldrig riktigt utan livet bara fortsätter sin gilla gång för männen. Varje väg ut ur ekorrhjulet visar sig vara en återvändsgränd. Till ytan fortsätter det karriäristiska maktspelet – men i bakgrunden ekar rop efter kärlek.