I svart body, volangkjol och röda tajts rappar Mapei med pondus om flytten vid åtta års ålder från USA till Sverige, om att betraktas som en ”bra neger” i skolan och om Christina Aguileras medryckande ballader. När hon oväntat börjar rappa om sin mamma som står nere i publiken och om hennes lesbiska gener framgår hur skicklig hon är på att improvisera.
The Blue Bunny är en fyrtioårig man från New York i heltäckande spandexdräkt med kaninöron. I höga skor promenerar han vant runt i publiken, frågar om han får knulla med de killar han tycker är snygga, sjunger ballader och berättar om sitt besök hos gynekologen då han fick veta att han hade svamp i rumpan.
Mapei är en lika skicklig performance- som rapartist. Som svart, intellektuell, svensk-amerikansk hiphopstjärna, bisexuell och samtidigt sexig på det där medialt kvinnliga sättet, så är hon troligtvis drömidentiteten för många genusvetare. Men faktum är att hon också är den i föreställningen som aldrig går att placera i ett fack. Den blåa kaninens stereotypa karaktär känns däremot lite trist. Har vi inte kommit längre i gayrörelsen än så här?
De parodierade coverlåtarna, drinktävlingen och ståuppskämten är roliga, men inte det bästa med föreställningen. Det som däremot gör Mapei och hennes amerikanska kollegas performance så bra är faktiskt inte ens själva showen. Det är allt runtomkring: barhänget före och efter, DJ´n och mingelbilderna på nätet dagen efter. Det är de relationer som skapas mellan burleskpubliken med sina korsetter och svartmålade ögon och de med innerstadsdesignerlooken, samt de tjejer och killar i kepsar, gigantiska mjukisbyxor och som bär Gucciväskor. Det är den verkliga showen.
Mapei och Scotty the Blue Bunny utvidgar performancebegreppet och gör därför en av de mest intressanta föreställningarna i Sverige just nu.
Loading ...
