Marängswissig brudvals

recension/dans. Stabila Gungfly kommer inte till sin rätt med Tim Zimmermans koreografi. Liv Landell Major känner ett litet wow växa inom sig men hade velat se färre dansnummer och mer performance av Mölndals residensdansare.

Dansarna i Gungfly är så starka och stabila. Jag gillade dem som suggestiva skuggfigurer under jord, i händerna på Gun Lund för några år sedan. Eller som roliga och självutlämnande i något av Eva Ingemarssons säregna dansvideoverk. Men när showkoreografen Tim Zimmerman ska problematisera vår bröllopsfixerade samtid med lite humor och coola gamla låtar kommer Gungfly inte till sin rätt.

Gunilla Jansson, Åsa Thegerström och Torun Odlöw kör så det ryker i sina marängswissiga brudklänningar, men inte hjälper det. Helheten känns allt för lik en examensföreställning på Balettakademin – om än ovanligt lyckad. Inget fel i att rada dansnummer på dansnummer, men ambitionen är tveklöst något mer.

Det börjar bra. De stela brudarnas rörelser varvas med inspelade tankar kring kvinnlig äktenskapshets. Och så kommer ett riktigt kul sportkommentatornummer där de tävlar om att komma först till altaret. Sedan jazzar Åsa Thegerström loss till Billy Idols evighetsgrymma White wedding. Så långt känner jag ett litet wow växa inom mig – det verkar nämligen dra ihop sig både till bridezillabatching och musikalisk retrofrossa.

Men icke. Analysen uteblir. Istället planar kurvan snabbt ut till en jämn, lite nöjd räcka dansnummer av olika karaktär men utan riktigt egenvärde.
Jag hade gärna sett mer verbalt grottande i temat äktenskapshets, som det där partiet då svärmors syrliga kommentarer svävar i salongen. Ett eller två slopade dansnummer hade faktiskt inte heller suttit fel, hur snyggt Gungfly än sätter stegen.

Kanske har det blivit dags för gruppen att testa egen koreografi igen. Det är i alla fall mitt tips.