Maratondansen på Teater Västernorrland

Handlingen består av att ett antal fattiga och arbetslösa par tävlar om att dansa längst. De blir avbrutna av att en man kommer in och skjuter ihjäl en person. När föreställningen slutar har de hållit på i flera veckor.
   I brist på spelbar text förekommer ett flertal scener med ljus från en discokula där figurer rör sig som skuggor på scenen. Effekten blir som när en film snabbspolas. Det ska föreställa att tiden går.
   Berättelsen kanske håller som film (När man skjuter hästar så med Jane Fonda) eftersom filmen som medium ger en känsla av att någonting händer på riktigt. Teater är någonting annat men den här uppsättningen undviker teatrala uttryck. Det hade till exempel varit möjligt att ha dansare i dansrollerna och låta dem göra riktiga dansnummer i början. Det hade kunnat lyfta föreställningen och gjort dansarnas onda fötter, deras illamående och övriga lidanden mer intressanta.
   En ramberättelse utspelar sig i domstol. Inför rätta står en ung man (Jens Nilsson). Han var med på danstävlingen och efteråt sköt han sin partner (Moa Zerpe) för att hon bad om det, vilket gestaltas i föreställningen. Hon ville inte leva eftersom hon hade blivit utsatt för sexuella övergrepp. Pjäsen slutar med att killen döms till döden. Det är ren pekoral.
Efter det kommer alla in och sjunger Woody Guthries This land is your land. Det ska nog vara en ironisk kommentar till USA men låten är för bra och för trosviss för att det ska fungera.
   Föreställningens andefattigt skrivna talroller gör att skådespelarfacket borde ha en förnedringsparagraf som ger dem rätt att vägra. Det är oklart vilken koppling det här har till samtiden och omvärlden. Kanske är det ett försök att dra mer publik till teatern. I så fall gör teatern gemensam sak med maratondansarrangörerna och korrumperar sig själv.