Riksteatern hoppas att Marcus Lindeens nya pjäs, som han gör med researchhjälp från journalisten Rosa Fernandez blir först ut i en pjässerie kallad Rapporter som ska ta nuet till teaterscenen.
Du verkar ju gilla verklighet, vad är det som fascinerar dig?
– Sedan jag jobbade som journalist är jag van att arbeta med verkligheten som material. Där finns så fantastiska historier, man blir aldrig mätt på verklighet, den slutar aldrig att överträffa fiktionen. Det var naturligt att arbeta med verklighet när jag flyttade in i fiktionsfältet. Jag har verklighet som input och teater som output.
Varför teater?
– Journalistiken begränsar uttrycket, det finns för lite tid och man måste hålla sig för hårt till sanningen. Människor är inte alltid så bra på att berätta sina historier. I teatern kan jag använda skådespelarna och olika berättargrepp för att förhoppningsvis försöka nå andra dimensioner än vad journalistiken klarar av. Jag har gjort två uppsättningar, Ångrarna och En annan kamp, som delvis gestaltade dokumentära personer, i En annan kamp spelar en person sig själv. Jag hoppas att vi kommer att kunna göra det i höst, blanda verkliga personer och skådespelare på scenen.
Varför har ni valt den här formen?
– Det här är ett försök att bryta upp den tid och den tröga process det tar från idé till färdig pjäs. På en institution som Riksteatern kan det ta två år. Riksteatern och jag vill hitta en snabbare modell. Jag kommer att börja åtta veckor innan repetitionsstart och jag får inte tjuvstarta.
Kommer du att blanda små och stora händelser?
– Eventuellt. Jag har inte tänkt på det. Om det inträffar stora nyhetshändelser som till exempel tsunamin utgår jag från det. Men om jag inte hittar sådant, går jag till den lilla notisen, det obskyra och vardagliga.
Och om det är total nyhetstorka i sommar?
– Då får det bli den lilla lokala händelsen istället. För många år sen jobbade jag nyhetsjournalist på somrarna. Och då tyckte jag att det var en utmaning att hitta historierna när allt är på paus.
Vad fastnar du för i en historia?
– Det måste finnas någon universell nivå i en historia för att den ska vara värd att ta till sig, så att den blir större än den konkreta berättelsen. För några månader sedan såg jag en dokumentär på kanal 5 om ”the little mermaid”, en liten flicka som fötts med ihopväxta ben. En sån historia kan nästan bara bli en freakshow, eftersom det inte finns någon som gör några val. För att vi ska kunna leva oss in i andra berättelser är det bra om karaktärerna tar beslut. Det kan alla relatera till. Så beslut eller val är något jag kommer att leta efter i sommar.
FAKTA
Den första pjäsen i projektet Rapporter har beräknad premiär på Riksteatern första helgen i oktober. På scenen medverkar skådespelarna Veronika Larsson och Mårten Andersson samt musikern Hans Appelqvist.
Loading ...
