Teaterrepublikens Jens Peter Karlsson har tillfälligtvis lagt den politiska konceptteatern på hyllan. Nya pjäsen Nattvak är ett psykologiskt kammardrama, enkelt i utförandet men litterärt avancerat i formen. Scenrummet är en rustik stockstuga med en sliten dubbelsäng. Salongen har bara 22 publikplatser, och pjäsgestalterna kommer intimt nära. Den fiktiva platsen är Dalarna, i närheten av Säter – jodå, referenser till Rättspsykiatriska kliniken och Thomas Quick förekommer.
Regina Spectors Samson som öppningssång antyder att det handlar om kärlek. Men här är det föräldra- och syskonkärlek med förhinder. En far (Torbjörn Lindberg) har övergivit sina två döttrar (Hannah Canvert och Madelène Evertsson) i femton år. Men var har han egentligen varit? I korta scener avtäcks gradvis den traumatiska familjehemligheten.
När pjäsen är slut har var och en av gestalterna fått en historia och en personlighet, men längre än så syftar inte stycket. Vad som är dröm, minne, minnesförlust, fantasi eller verklighet är länge en gåta. Vem drömmer sin verklighet, vems verklighet är en dröm? Äldsta dottern drömmer ständigt mardrömmar, men först i slutscenen avslöjas vad som är sanndröm och inte.
Fadern visar sig ha diagnosen hypomani, en variant i det bipolära spektrat. Han är mytoman, och pjäsen snuddar vid frågan om det är bättre att leva med en sund – men tråkig – realitetsuppfattning, än att leva i fantasteriernas och de gränslösa berättelsernas äventyrliga universum. Sanning eller lögn, dröm eller vaka.
Pjäsen vrider skickligt och kärleksfullt ett prisma runt erfarenheten av psykisk sjukdom i familjen. Uppsättningen är mycket fin och välspelad i sitt lilla format. Men som drama blir det lite väl tunt och kortfattat. Som novell hade texten däremot varit helt superb.
Loading ...
