”En stor förlust för danskonsten”

När Nummer träffar Margareta Lidström veckan efter att hennes mångåriga vän och kollega Lena Wennergren-Juras gått bort, blir det ett samtal som, utöver den ofattbara saknaden, kommer att handla mycket om deras tid som konstnärliga ledare för Cullbergbaletten. Tankar om kvinnligt ledarskap, om danskonstens utveckling under deras karriärer, om tycke och smak, och om Cullbergbalettens framtid.
   – När vi tillträdde var det en stor omställning för Cullberg, minns Margareta Lidström.
   1995 blev hon och Lena Wennergren-Juras konstnärliga ledare för det världsberömda kompaniet som då befann sig i en brytningstid efter åren med Mats Ek. Det fanns en oro när han slutade, berättar Margareta Lidström. Eks verk var fortfarande på repertoaren och utgjorde en stor del av varumärket Cullbergbaletten.

Tryggheten bestod i Lena Wennergren-Juras, som ägnat i princip hela sin karriär åt Cullbergbaletten, först som Birgit Cullbergs dansare och senare som repetitör. Hon kunde kompaniet på sina fem fingrar.
   Redan ett par år innan duon tillträdde som konstnärliga ledare skötte de mycket av verksamheten tillsammans och det var dansarnas önskan att de skulle ta över som konstnärliga ledare.
   Det var under Mats Eks sista år som Margareta Lidström hade börjat arbeta med Cullbergbaletten som balettassistent och repetitör. Carolyn Carlson tog över som konstnärlig ledare 1993 och stannade i två år. Hon var helt en annan ledartyp än Mats Ek och hon var ofta frånvarande eftersom hon hade andra internationella uppdrag samtidigt.
   – Vi gick vidare ur detta, ur Mats strukturerade sätt att arbeta, där det alltid fanns tid att arbeta kvalitativt med en oerhört hög professionalism, genom Carolyn Carlsons – i det perspektivet – mer kaotiska metoder.

Carolyn Carlson tillförde till exempel improvisation, vilket då var helt nytt för de flesta dansarna men vilket blev en viktig erfarenhet inför det förnyande arbete som hon och Lena skulle fortsätta med, menar Margareta Lidström.
   Här syftar hon på de – med facit i hand – lyckade idéerna om att parallellt med bevarandet av Mats Eks baletter och arbetet med andra namnkunniga koreografer, som Ohad Naharin, Jirí Kylián och Per Jonsson – även ta in de då nya, experimentella, koreograferna. Hon nämner Örjan Andersson, Jens Östberg, Stijn Celis och Johan Inger som exempel på några de är stolta över att ha fått lyfta fram.

”Lena och Maggan” blev inte bara ett begrepp utåt sett, de var verkligen så sammansvetsade som de uppfattades från utsidan bekräftar Margareta Lidström.
   – Det var aldrig något vi inte var överens om – vi diskuterade oss fram till konsensus och vi gick i och ur varann. Vi kompletterade varann såväl konstnärligt som i ledarskapet. Vi hade samma grundvärderingar, samma syn på dans, dansare och solidaritet och vi hade samma smak – våra hjärtan klappade mest för de dramatiska, episka baletterna.
   De hade också båda lockats till dansen genom musiken, berättar Margareta , av viljan att få gestalta musiken med dans. De delade uppfattningen om att dansen skulle beröra. De tyckte att det tillsammans med artisteriet och det starka konstnärliga uttrycket måste finnas ett innehåll i dansen som man blir berörd av.

Lena Wennergren-Juras började sin dansutbildning på Balettakademien på 1960-talet och fortsatte på bland annat Martha Grahams skola i USA. Hon gjorde flera stora huvudroller i Birgit Cullbergs och Mats Eks baletter och hann även med ett år av klassisk balett på operan i Oslo. Och – inte att förglömma – hon hade en roll i Ingmar Bergmans Trollflöjten. 
   – På scenen var Lena otroligt lyrisk, vacker och uttrycksfull. Hon var dramatiskt stark och hade en medveten rörelsekvalitet och stor musikalitet, minns Margareta Lidström.
   Tyvärr tvingades Lena Wennergren-Juras trappa ner sin dansarkarriär i förtid på grund av skador, men mycket av sin vilja att ge tog hon med sig i arbetet som repetitör och senare som konstnärlig ledare. 
   – Jag fick mycket energi och lust till arbetet från Lena – hon kunde verkligen lyfta en. Hon hade tålamod och var envis och ville alltid att dansen skulle vara på allvar, annars fick den inget värde tyckte hon. Det var alltid så hon jobbade. Den seriositeten, som kommer ända från Birgit, gäller fortfarande i Cullbergbalettens arbete.

Naturligtvis var det inte bara en dans på rosor att leda ett världsberömt kompani på 20 dansare från olika delar av världen. Starka konstnärliga idéer, långa turnéer, prestationskrav och känslor påverkade såklart gruppdynamiken. Givetvis kunde det hetta till ibland.
   – Lena var otroligt rak och inte så taktisk alla gånger. Hon var aldrig elak men hon sa sanningar som kunde svida. Samtidigt var hon enormt inkännande och empatisk och hon bad alltid om ursäkt om hon hade råkat såra någon. Hon älskade verkligen dansarna – vi blev som en familj.
   Och med familj menar Margareta Lidström inte bara dansarna utan också det tekniska teamet, produktionsassistenten Margareta Wall och producenterna Micke Jönsson och Ann Lund, och den övriga administrativa personalen.

Att prata med Margareta Lidström om hennes och Lena Wennergren-Juras tid som konstnärliga ledare för Cullbergbaletten är som att få en privat föreläsning i ledarskap. Hon vurmar för det delade ledarskapet och menar att det fungerade bra för dem eftersom de kompletterade varann så bra och inte hade nån prestige och inget överhängande behov av att synas.
   – Vår bekräftelse blev de färdiga verken, säger Margareta Lidström, men berättar samtidigt att de båda brottades med dåliga självförtroenden och att hon ibland kunde ana att Lena Wennergren Juras saknade att få bekräftelse. Mycket av deras arbete var ju faktiskt osynligt för publiken.
   De senaste åren fick Lena Wennergren-Juras dock mycket välförtjänt uppskattning, såsom som Carina Ari-medaljen och Riksteaterstipendiet.
   – Det värmde henne vet jag.

Det hände mycket i de två konstnärliga ledarnas liv under dessa år. Margareta Lidström berättar hur de vid sidan om arbetet stöttade varann genom privata kriser, vilket ytterligare stärkte deras relation
   – Vi var soul sisters och när vi skulle sluta som konstnärliga ledare sa Lena: ”Det här känns som en skilsmässa”, och det höll jag verkligen med om.
   Vänskapen bestod dem emellan och under åren efter Cullberg kom Lena och Maggan att göra flera Mats Ek-instuderingar tillsammans på stora operahus runt om i världen: i Oslo, Warsawa, Dusseldorf, Paris, för Les Grand ballets Canadien i Montreal, och nu senast Törnrosa på Göteborgsoperan.

Lena Wennergren-Juras band fanns hela tiden kvar till Cullbergbaletten. Det är först nu, när hon är borta, som hon på allvar har separerat från Cullbergbaletten. Samtidigt som hon in i det sista fortsatte sitt arbete med att studera in Mats Eks baletter, har hon arbetat med arkivering av Cullbergs historia och var engagerad i diskussionerna om kompaniets framtid.
   – Det är en stor förlust för danskonsten att hon är borta – det är enormt tomt, säger Margareta Lidström.
   Lena Wennergren-Juras blev 63 år och lämnar efter sig två barn och två barnbarn.

Begravningen äger rum onsdag 23 juni kl. 15.00 i Heliga Korsets kapell, Skogskyrkogården i Stockholm

Läs också
Nummers recension av nyuppsättningen av Mats Eks Törnrosa på Göteborgsoperan.

Länkar:
Cullbergbaletten