Michael Meschke grundade Marionetteatern och Marionettmuséet i Stockholm och är professor vid Dramatiska Institutet där han undervisar på Dockteaterutbildningen.
Hans självbiografi spänner inte bara över hela hans liv och yrkesbana, utan är också i mycket en berättelse om Europa. Byn Shillesdorf där han föddes för sjuttio år sedan är idag polsk, men låg i Tyskland vid tiden för andra världskriget. Meschke och hans familj, som visserligen var kristen men med judisk mor, undgick nazisterna genom att fly till Sverige i sista stund.
Kanske är det just den sjuårige Michael Meschkes erfarenheter som kom att göra honom till den engagerade person han nu framstår som. För det är tydligt att Meschke tror på konstens goda kraft i en värld av förföljelse. Han menar nämligen att teatern har ett uppdrag, och i detta uppdrag läser han in både kärlek, protest och ansvar.
Ett öde utöver det vanliga
Marionettisten är en ovanligt välskriven självbiografi, som växlar mellan en lätt ironisk ton – där bisarra intermezzon återges med ett höjt ögonbryn – och andra avsnitt där Meschke djupdyker i känslan och allvaret. Den omfångsrika bokens autencitet förhöjs också genom många bilder och de dagboksanteckningar och brevcitat som ligger insprängda i texten.
Men det som gör Marionettisten till någonting speciellt är dels att Meschke faktiskt kan skriva, dels att hans öde är något utöver det vanliga. Han har rest runt i världen, studerat hos konstnärer och mött berömdheter. Här virvlar till exempel den franske mimartisten Marcel Marceau förbi, med samma bekräftelsebehov vare sig han är tjugo eller sjuttio år. Och precis som det sig bör i memoarer, finns det gott om roliga anekdoter. Som när Meschke besökte Borgeby slott i Skåne, där skalden Ernst Norlind en gång levde. Efter att ha blivit insläppt visar sig Norlinds åldrade son vara fullkomligt sinnessjuk, på permission från mentalsjukhuset. Efter en tragikomisk rundvisning med bland annat avföringsbeskjutna föräldraporträtt och plötsliga vredesutbrott skiljs sonen och Mescke ”ändå som vänner”.
Släkthistoria och fascismen
Naturligtvis redogör Meschke också för sina uppsättningar, alltifrån grekiska tragedier som Antigone, till gränsöverskridande experiment som revolutionsdramat Dantons död på riksdagshuset.
Marionettisten delar sig i tre historier: dels en verklig levnads- och släktberättelse, dels en historia om fascismen och de verktyg som finns för att motverka den, och dels blir den en saga om den speciella värld där dockorna och deras förare lever.
På ett sympatiskt vis använder Meschke självbiografin som forum för ett samtal om teatern. För teatern, understryker han, är inte död. Och det kan nog behöva sägas – särskilt om man kan säga det så bra som Meschke.
Loading ...
