Let’s face it: Världen behöver inte fler skådespelare. Människor vill ha konst, de vill inte ha ytterligare en konstnär i bidragsberoende. Men det finns alltid rum för den som bidrar; som ger mer än den tar. Fria konstnärer finner alltid sin väg. Mod ger makten tillbaka till konstnären.
Jan Erik Levmo är rollsättare på Skrivbordet och drar igång det första showcaset i Sverige till våren, utlandsutbildade skådespelare som tillbaka i Sverige hoppas på att slå sig in på arbetsmarknaden. Han hyr en lagom glamorös lokal, repeterar in korta scener med skådespelare och bjuder in folk med makt i branschen. ”Jag gör det absolut inte för att tjäna pengar, jag ser det som en kulturgärning” säger han.
Jan Erik Levmo tänkte när han träffade alla de här utlandsutbildade att det måste finnas en massa som de har att berätta; har man tagit sig utanför landets gränser, satsat en massa pengar för att utbilda sig så har man också en rätt stor drivkraft som kan vara intressant att ta del av.
När Katrina Walker i England hör att systemet med showcases inte kommit till Sverige ännu säger hon ”You know, there is money to be made!” Skådespelare betalar 150 pund, ca 1 750 SEK för att vara med, och Katrinas företag ordnar teaterlokal, inbjudningar till casting agents och förfriskningar. Det är en chans för kvinnor att komma tillbaka efter mammaledighet, för skådespelare som tycker att de hamnat i ett fack och vill utvidga sina rollmöjligheter. Det startade genom att Katrina och en kvinnlig kollega själva drog ihop ett showcase för egen räkning, för att de ville ha jobb. Sen upptäckte de att det var en lysande affärsidé.
”It is a meat market”. Det är en regissör och lärare på teaterskolan Drama Studio London som säger det. Skolan har hyrt in sig på The Circuit, en välkänd theatre mitt i smeten på Piccadilly Circus. 50 elever får sammanlagt en minut var på scenen att visa vilka de är. Efteråt är det meningen att de unga skådespelarna ska gå omkring och mingla och presentera sig. Och blotta strupen för casting directors och agenter som fått i sig ett par glas vin och några snittar till lunch och är där för att se om det finns någon ny talang att knyta till sig. Jag frågade denna regissör och lärare på skolan hur det kom sig att det var dekolletage och poseringar som dominerade under föreställningen snarare än den närvaro och lyssning teaterskolor vanligtvis brukar betona. ”They know it works”, sa hon, blev sur och gick. Att den enda av 50 elever som fick en agent på sitt showcase var en tjej i rollen som prostituerad med klassisk gestik får man väl hoppas var en slump.
När jag hörde talas om showcases tänkte jag ”Hurra! Skådespelaren tar makten över tillfället och väljer vad som ska visas, och för vem!” Och kanske vi faktiskt kan det, här i Sverige. Vår marknad (O, sorgliga uttryck i konstsammanhang) är så idylliskt liten och det finns inte tillräckligt stora pengar att hämta för att en cyniker ska tycka att det är värt mödan. Vi kan lägga ut kuddar på golvet i all kärleksfullhet och bjuda på varm choklad till snälla och intresserade regissörer och rollbesättare och sen visa att vi kan spela de där rollerna som vi vet bor i oss. It’s a wonderful world.
Loading ...
