Att träda in i, och bli en del av, massan i den estniska bildkonstnären Liina Siibs omfattande iscensättning Mass Line innebär både att praktiskt släppa taget om uppkopplingen till yttervärlden, och att underkasta sig någon annans vision och idéer.
Innan vi äntrar Siibs rum och sjuttiofem minuter långa performance, tas våra mobiltelefoner, jackor och, inte minst, våra skor om hand. Att vara skolös är ett klassiskt grepp för att hålla fångar i schack – man kommer inte långt på flykt med såriga eller sönderfrusna fötter.
Vad är det då för system som vi skjutsas in i, som vi ska spela en roll i? Det handlar om två vägar – med samma mål. Mass Line roterar runt idén om kapitalismens och totalitarismens grundläggande likheter. ”Den som är satt i skuld är icke fri”, skaldade en före detta svensk statsminister, och med det i bakhuvudet är det inte många i dagens västliga ekonomier som kan kallas fria. Visst, de kan öppna munnen och säga vad de vill, men de flesta äger inte ens sina egna bostäder – det gör banken. I österled, i tidigare och nuvarande kommunistiska stater, äger invånarna varken rörelse- eller yttrandefrihet och i båda fallen blir resultatet ett knegande för den dagliga brödfödan, en verksamhet som sällan präglas av stormande frihetskänslor.
Således delas vi som besöker Mass Line redan från början upp i två grupper, för att genomgå olika slags fortbildningar innan vi gemensamt äntrar samhället på andra sidan, ett samhälle som här närmast liknar det paradoxalt kapitalist-kommunistiska Kina: En ofri fri marknad där pengarna flödar och ett fåtal despoter har total makt över riktningen på flödet. Ett fåtal rika och en mängd fattiga. En situation som starkt påminner om USA, fast med olika namn på de styrande: Partipamp eller investmentbankir.
Vi som rättar oss efter leden i Mass Line på Lilith Performance Studio samlas först i ett kök. Redan utanför, på ytterväggen, läser jag de på ytan oskyldiga slagorden ”Have ideals”, och inne i köket följs de upp av ”Have morality”, samtidigt som en allsångsversion av James Bond-låten Diamonds are forever hörs någonstans i bakgrunden.
Innan vi förs vidare inspekterar en barsk kvinna våra händer, därefter delar hon upp oss i två grupper och skickar oss åt olika håll för att genomgå utbildning innan vi gemensamt äntrar samhället på andra sidan. Själv hamnar jag i klorna på ett par partirepresentanter som visar pedagogisk film och tutar i oss tveeggad propaganda: ”Capitalism is sunset”, ”We are becoming more prosperous every day”. Vi avslutar med poserande allsång till Pet Shop Boys version av Go west: ”(Together) change our pace of life, (together) we will work and strive”, och så är vi redo. Några eviga diamanter blev det med andra ord inte, i stället uppmaningar om att hålla sig i skinnet och inte spotta på gatan.
Efter inskolningen leds vi förbi ett antal tableaux vivants. Bakom fönsterglas sitter ett gäng personer och spelar mahjong på gatan, en man utför tai chi och i en utsökt detaljerat uppbyggd skönhetssalong får en dam sina naglar fixade. Liksom insmugna i bakgrunden på en väggskylt förekommer kvasiartade partibudskap: ”Most party member’s wives are prettier than non party member’s wives”. Lägg till detta en ljudbild som surrar av två ambulerande försäljerskors kallprat, när de tar paus i trappan bakom oss, och ännu fler glasskåp – dels med en fetischistisk vapenexpo, dels med en samling memorabilia ur Bond-filmen Mannen med den gyllene pistolen.
Har jag dragit en nitlott i livets ideologiska lotteri, jag som uppenbarligen fick se rött stället för ädelstenar? Inte nödvändigtvis, för när vi alla samlas på Bottoms Up Club (som figurerar i nämnda Bondfilm) får jag en sittplats och en drink. Underhållningen består av en uttråkad sångerska som framför Dream a little dream of me på repeat och en färggrann Pekingoperavariant med inskjutna, kapitalistiska slagord: ”Let the people get rich”. Vi befinner oss med andra ord mitt i dagens kinesiska systemparadox.
I Mass Line – med utsökta scenografiska kvaliteter och ett stort antal skickliga aktörer – tydliggör Liina Siib reklamens och propagandans likheter och gestaltar samtidens fusion mellan skilda ideologiska system. Intressant är hur vi motståndslöst låter oss ledas i den avslutande ringdansen till umpa-umpa-musik i baktakt. För hur kontrollerar man egentligen bäst befolkningen? Jo, genom massrörelser: Gränsen är hårfin mellan disco och partimanifestationer.
Alltså ungefär på samma sätt som vi går runt, runt i den eviga åttan under baktaktsdansen: Fullt upptagna med att inte snubbla distraheras vi till att inte ifrågasätta de många gånger tvivelaktiga villkoren som styr våra liv.
Loading ...
