Fröet till föreställningen såddes av Stadsteaterns konstnärlige ledare, Jasenko Selimovic. Han ville höra berättelser om kvinnors ensamhet och gav uppdraget att förvalta idén till regissören Kia Berglund. Hon breddade ämnet till att gälla alla människors ensamhet. Via annonser i dagspressen, samtal med skolungdomar och ett fåtal brev, skickade till slumpmässigt utvalda göteborgare, bad Stadsteatern människor att berätta om sin ensamhet. 400 personer svarade.
– När jag satt hemma vid köksbordet och läste de första breven både skrattade och grät jag, säger Kia Berglund.
Breven bearbetades till ett manus av poeten Lina Ekdahl. Alla skådespelare i Stadsteaterns ensemble som kunde vara med fick möjligheten att medverka i uppsättningen. Pjäsen utspelar sig på en station, kanske en tunnelbanestation. När föreställningen börjar singlar brev ned från taket över den tomma perrongen.
Nummerpanelen såg premiären av Ensamt och gav föreställningen genomsnittsbetyget 3,5. Kvinnorna, oavsett ålder, var något mer positiva än männen.
Ingabritt Sandholm, 58 år
Bor: Vasastaden, Göteborg
Sysselsättning: Säljer pappersmassa.
Civilstånd: Skild, singel – ”Ensam är ju ett så skamligt ord”.
Går på teater: 5-6 gånger per år
Betyg: Svag 4
Vad tyckte du?
– Pjäsen var roligt iscensatt, men vissa partier var lite sega. Ämnet sätter igång mycket tankar. Som sagt, ensamhet kan vara så skamligt. Jag tänkte på att vägarna korsades för personerna på scenen, ändå gick de förbi varandra. Jag tänkte också på att alla har en historia att berätta, men ingen orkar lyssna.
– Föreställningen innehöll många öden. Johan Gry spelade en kille med tics, det gjorde han väldigt bra. Han spelade med små medel. Andra spelade med yviga gester, de karaktärerna brydde jag mig inte lika mycket om. Killen som sjöng ”My Life” var bra. Han gjorde det som alla drömmer om. Jag tror att alla önskar att de kunde vara helt och hållet som de känner sig innerst inne.
– Det fanns en del igenkännande skratt också. Det var många runt omkring mig på bänkraden som hade roligt åt kvinnan som jobbade i projekt. Hon gav en tydlig bild av arbetslivets villkor där inget är fast. Alla byter och byter och stannar ingenstans. Henric Holmberg spelade en äldre man som hade jobbat mycket i sitt liv. Han sa: ”Aldrig trodde jag att jag skulle sluta mina dagar som överflödig.” Den repliken tror jag är huvudet på spiken.
Märktes det att föreställningen bygger på brev från människor i Göteborg?
– Inte så mycket som jag trodde. Det singlade ner brev från taket vid ett par tillfällen. Och jag tyckte att de unga tjejerna läste mer än de gestaltade en person ibland.
Vad tycker du om arbetssättet, att teatern har samlat in berättelser från vanligt folk?
– Bra. Jag är alltid nyfiken på nya arbetssätt. Och jag kan inte säga att jag satt och somnade under föreställningen.
Vilken känsla har du nu?
– Eftertänksam. Jag tror att jag kommer att ha många av de figurer jag såg på scenen i tankarna.
Kan du berätta mer vad du tänker?
– Ingen vill vara ensam. Alla vill vara den som är populär, den som andra vill vara med. Många unga människor pratar om att de vill bli sedda, jag tänker på dokusåpor till exempel. Jag undrar var den desperata längtan att bli sedd kommer ifrån.
– En annan aspekt är att föreställningen skapade förståelse för många typer av ensamhet. De flesta väljer inte sin ensamhet, och jag tror att många verkligen lider av den. Andra är mer enstöriga och klarar ensamheten bättre.
Roger Wier, 32 år
Bor: Annedal, Göteborg
Sysselsättning: Studerar juridik
Civilstånd: På väg att bli sambo
Går på teater: En gång i halvåret.
Betyg: 3
Vad tyckte du mest om med föreställningen?
– Det kändes väldigt verkligt, historierna var trovärdiga. På något sätt fick varje berättelse lika stort utrymme. Jag tror att alla som inte är så vana vid teater kan känna sig tilltalade av att teatern har ansträngt sig för att lyssna på människors berättelser.
Saknade du något?
– Även om alla historier är lika viktiga kunde jag sakna att inte få höra en hel berättelse med en början och ett slut. Jag ville veta mer om varje person. Man bryr sig mer om en karaktär när man får höra hela historien.
Det fanns en röd tråd men jag hade velat att berättelsen bands ihop ännu tydligare. Nu kunde det bli lite stillastående med en del upprepningar.
Vilken känsla har du nu?
– Ledsen. Jag tror faktiskt inte att jag skrattade en enda gång. Det fanns ställen där man kunde skratta, men det kändes lite som lyteskomik. Jag tycker inte att det är kul med ensamhet i den variant som beskrevs i pjäsen.
Martin Mårtensson, 27 år
Bor:Olskroken, Göteborg
Sysselsättning: Journalist och skådespelare. Civilstånd: Sambo
Går på teater: Så ofta som möjligt. En gång varannan månad ungefär.
Betyg: 3
Märktes det att pjäsen bygger på brev med verkliga berättelser?
– Ja, verkligen. Pjäsen började med högläsning och det slog an tonen och gav hela föreställningen en autentisk känsla.
Känns ämnet viktigt?
– Ja, alla har ensamhet gemensamt. Det är väl hela vitsen med föreställningen.
Vad tyckte du om skådespelarna?
– De skötte sig jättebra, de gjorde verkligen mesta möjliga av både formen och materialet. De såg till att man fick skratta också. Det är viktigt.
Vad tyckte du om scenografin?
– Den sa mig inte så mycket egentligen. Men det var berättelserna som var det centrala och jag tror att scenografin var anpassad till det. Den var enkel och tog inte överhanden.
Vad tyckte du om föreställningen som helhet?
– Det är en fin grej att teatern tar in och lyssnar på folks berättelser. Och att man aktivt har frågat efter vanliga människors historier. Sedan tycker jag att man har tagit vara på texterna på ett varsamt och fint sätt. Man lät dem vara långa och i monologform. Samtidigt var varsamheten ett av föreställningens problem. Den tappade tempo ibland. Jag tycker att bearbetningen kunde varit lite tuffare. Jag blev mest berörd av sådana partier som jag kunde känna igen mig själv i. Det är ju olika vad man blir berörd av, jag tror att man har jobbat på att så många som möjligt ska kunna känna sig berörda. Ett tag funderade jag på varför det bara var den hemska ensamheten som skildrades. Det hade varit spännande att se den positiva ensamheten. Men sedan tänkte jag att ensamhet faktiskt är väldigt tufft många gånger.
Vem skulle du vilja rekommendera föreställningen till?
– Jag skulle tveka på att rekommendera den till en vän som är deppig. Men samtidigt skulle någon som är ledsen kanske upptäcka att han eller hon inte är ensam om att grubbla.
Maria Johansson, 24 år
Bor: Munkebäck, Göteborg
Sysselsättning: Studerande butiksbiträde
Civilstånd: Sambo
Går på teater: Sällan. En gång om året.
Betyg: 4
Går du ofta på teater?
– Nej.
Hur skulle du beskriva den här föreställningen för någon som inte har sett den?
– Jag skulle säga att det är en gestaltning av olika typer av ensamhet. Och att pjäsen berör alla eftersom ensamhet finns hos alla. Dessutom är föreställningen gjord av ”alla” eftersom den bygger på brev.
Vad tycker du om ämnet?
– Det känns väldigt aktuellt. Jag tycker att det verkar som om alla blir mer och mer ensamma i vårt stressade samhälle. Alla kommer i kontakt med ensamhet på ett eller annat sätt, vare sig man vill eller inte. Föreställningen berör alla, även om det inte handlade så mycket om riktigt gamla människor.
Tyckte du att föreställningen talade till dig?
– Ja, det var mycket som stämde. Allt det här med att man ska vara någon. Jag tänkte på att det finns så många olika typer av ensamhet. Det fanns en kvinna i föreställningen som bodde i Bryssel. På ytan såg det ut som om hon levde lyxliv, men hon kände sig ändå ensam. Det var starkt och berörande. Jag fick verkligen ut något av att se pjäsen.
Fanns det något i pjäsen som du var tveksam till?
– Föreställningen innehöll lite dans, och det var väl inte direkt någon dansensemble.
Loading ...
