Berättelsen om den magiska barnsköterskan Mary Poppins, som flyger in i bankmannen Banks två bångstyriga barns liv, är en både pedagogisk och rebellisk historia. Under en kort vistelse försöker hon med udda metoder lära barnen värdet av saker och att människor är värdefullare än materiella ting. Det blir en resa dom aldrig ens kunnat drömma om.
Musikalen Mary Poppins hade urpremiär i London för fyra år sedan och har därefter spelats på Broadway. Nu har turen kommit till Göteborg och det är en påkostad uppsättning med läckra kostymer (Kajsa Larsson), spännande koreografi (Mattias Carlsson) och magnifik dekor (Peter Lundquist) som är både mobil, genomskinlig och full av små tricks.
Stina Anckers regi känns lekfull och spännande. Visserligen är Linda Olssons tolkning av den märkliga Mary Poppins mer lik boken och betydligt stramare och ofantligt mycket mer fåfäng än den varma och roliga variant som Julie Andrews bjöd på i filmatiseringen från 1964. Men det passar i sammanhanget ganska bra eftersom manuset på sina håll är rätt råbarkat feministiskt. Som till exempel när mamman ska förklara för barnen varför pappa inte själv kan tala om för sin chef vad han är bra på eftersom ”han är en man”.
Många i ensemblen imponerar. Linda Olsson sjunger och dansar sagolikt. Jag faller för betjänten Robertson Ays (David Lundqvist) fallteknik, för den barska husan Fru Brill (My Holmsten) och för de två barnen (på premiären Isak Cederberg och Rebecka Edlund) som är otroligt proffsiga.
Att få Mary Poppins att flyga var en av de knepigaste nötterna att knäcka och den har man knäckt med besked. När hon avslutningsvis svävar ut över publiken för att sen helt försvinna upp i taket planterar sig ett finurligt leende på både små och stora läppar.
Jag kliver ut från operan, ut i störtregnet, fäller upp mitt paraply och känner mig en smula superkaffiryteflanisötomaxigrafisk.
Loading ...
