För den teaterteoretiskt intresserade blir pjäsen en demonstration av post-Stanislavskij. Lärjungarna Vakhtangovs och Meyerholds inspiration från commedia. Mikhail Tjechovs (brorsonens) betoning av att kroppsliga uttryck föregår känslans inlevelse. Konstantin (Hannes Meidal) grips av sådan sinnesrörelse när han vänder sig till Nina (Karin Lithman) att hans tal stockar sig, bryter samman i våldsam afasi. I andra aktens trädgårdsscen ställer hela ensemblen upp i en skojig dans, som en vaudeville från tidigt 1800-tal.
Fredrik Gunnarsons Trigorin liknar en löjlig lantis ur Peter Flacks revyer, inklusive självupptagna och hypokondriska gnällbältesvokaler. Inför fjärde aktens början utför Medvedenko (Erik Olsson) en liten mim framför ridån med sin och Masjas bebis. Nina och Konstantin utför en stiliserad, handgestikulerande dans iförda vita halvmasker inför sitt definitiva avsked.
Farbror Tjechov själv, Anton alltså, tyckte att Måsen var en komedi, och många har på senare år försökt ta honom på orden.
Anna Pettersson gör det eftertryckligt, men det blir problem när det blir tragiskt på slutet. Det medvetet skrikiga och melodramatiska tonläget ringer liksom kvar. Även om Nina och Konstantin för ett ögonblick stilla vilar tillsammans på golvet.
Tyvärr räcker inte den konstnärliga disciplinen riktigt till för att göra detta festliga narrspel till uppsättning sammanhållet. Ibland blir det osäkert, löst i kanterna: infall framför kontinuitet, överdrift framför smarta distinktioner. Enskilda scener är fantastiska. Men det är på något sätt symtomatiskt att måsens huvud är totalt sönderskjutet.
Loading ...
