Vi kliver in på scengolvet i Jenny Kronbergs vita rum kantat av en gigantisk spaljé och dörrar i var hörn. Hammocken liksom plastbassängen är på plats och delar av ensemblen spelar ivrigt pingis bredvid oss. Studentexamens prydnader signalerar ungdomens avstamp in i den ljusnande eller inte så ljusnande framtid som är deras.
Tjechovs klassiska konflikt mellan det gamla det nya, mellan stad och landsbygd står även här i denna nedbantade och snyggt omarbetade version signerad Farnaz Arbabi och Elmira Arikan, att finna. Tolkningen är starkt förankrad i modern tid och det är den unga människans dilemman som fokuseras: Drömmar, bekräftelse, otillräcklighet, hövisk kärlek och inte minst konstens relevans i livet.
Arbabis uppsättning har energi och lust, men också tyngd och svart förtvivlan. Hennes vidsynta regi förmår den väloljade ensemblen att nå utanför den där bekväma zonen av trygghet som skådespelare ibland stannar i. Det skaver och gör ont mellan de flesta karaktärer, kanske mest av allt mellan den unge, hungrige konstnären Konstantin och hans mor, skådespelaren Arkadina, fint gestaltade av Bahador Foladi och Maria Hedborg. I denna relation ryms fajten mellan nytt och gammalt, men också en mors missprydande rädsla att överglänsas av sitt barn.
Arkadinas älskare, författaren Boris Trigorin, får liv av Rasmus Lindgren som gör en härlig rolltolkning. Som sliskig kvinnokarl, med sin konst som alibi för livet självt, parerar han allt det svåra. Anna Harlings Masja och Peter Eggers Semjon iscensätter en mardrömslik första date och påföljande äktenskap på ett hjärtskärande vis. Kärlekens obarmhärtiga orättvisa blir här tydlig. Bahar Pars som kändiskåta Nina och Laurence Plumridge som trötte Sorin är även de mycket sevärda.
Måsen är en föreställning som andas nya tider trots att pjäsen skrevs 1896. Den flyger fritt, rätt in i publikens hjärta – så bör klassiska texter behandlas.
Backa Teater fortsätter att leverera frisk och relevant scenkonst. Det är bara att bocka och buga.
Loading ...
