De diskuterar konsten och livet, pratar och pratar, medan tiden tycks stå still på godset. Inte mycket händer, inte utåt sett. Måsen som pjäs betraktad låter kanske trist och lite småborgerlig. Men Anton Tjechovs existentiella djupdykningar fascinerar än, liksom hans förmåga att skildra kärlekens irrgångar där alla älskar någon som älskar någon annan.
Jan Håkansson har inte lagt på ett raster av samtidstolkning, utan nöjt sig med att flytta fram handlingen tjugo år, till tiden före första världskriget. Detta för att förstärka kontrasten mellan det avskärmade livet på Arkadinas gods och turbulensen i omvärlden runt omkring.
Scenen går i grått: betongpelare, grus på golvet, en vattenbassäng till sjö, det är stramt och svidande vackert. I fjärde akten har salongsfönstren spikats igen, men vinden drar genom huset. Kriget har brutit ut, men inte revolutionen. Stämningen är mörk, som om allt redan är för sent. Och in i den ryska överklassvärlden klampar ett par soldater.
Den finfina ensemblen lägger publiken för sina fötter och har fått möjlighet att ta ut svängarna, inte minst Björn Gustafson och hans bittra, gnälliga, men högst älskansvärda filur, Sorin. Gustafson excellerar, tar stundtals och med bravur över föreställningen.
Men vem ställer Lena Granhagen i skuggan? Hennes på ytan barska, sträva, men sårbara Arkadina halshugger med sina repliker sonen Konstantins författardrömmar och hans förakt för tradition och konvention – han vill vara nyskapande. Det är en trasig relation där Granhagen låter moderskärleken lysa igenom Arkadinas självupptagenhet.
Och Sven Ahlström ger Konstantin en stark dos aggressivitet, men också kärlekstörst. Maria Salomaas ideligen snortande och vodkahalsande Masja är även hon en njutning att se, svartsynt och olycklig, samtidigt dråplig i sin surmulenhet.
Regin visar stor omsorg om samtliga roller. Alla längtar de så förtvivlat. Deras frustration och desperation ställs mot ljusa, burleska scener. Den Tjechovska tragikomiken briljerar i en föreställning som engagerar rakt igenom med sitt starka temperament. Det bultar, sjuder och kvider av liv på Klarascenen.
Loading ...
