Maskeradbalen på Folkoperan är på samma gång produktionsprocess och produkt. Det understryks på tv-monitorernas rullande textremsor redan i uppsättningens inledning. Publiken får trava in i salongen medan ensemblen värmer upp på scenen.
Den som vill kliva in i Ballo-maskinen gör det på egen risk och förväntas delta i verket, annars uteblir upplevelsen. Regissör (tillika Folkoperans konstnärliga ledare) Mellika Melouani Melanis credo känns igen från hennes tidigare uppsättningar och det är lika uppfordrande som generöst. Att som publik delta i en undersökning, öppet närma sig denna 1800-talsoperas tematik och musik är både spännande och förbryllande.
Det konstnärliga teamet och ensemblen förser med bilder, ord, och musik, med viss förförståelse förstås, men utan tolkningsföreträde. På samma sätt arbetade Mellika Melouani Melani lyckosamt med Elfriede Jelineks Babel på Göteborgs stadsteater för två år sedan, liksom i Carmen på Backa teater. Operatraditionalister har ingenting att hämta, men själv blir jag ruskigt nyfiken.
Ballo-maskinen är ett kollage av Giuseppe Verdis sköna musik, dramaturg Magnus Lindmans fräcka översättning av Antonio Simmas libretto, videoteknik och illusionsbrott. Joakim Unander och hans kompetenta orkester tar gott och väl halva scenen i anspråk på flankerna, medan mittscenen är en plats för sång och prövning (i dubbel bemärkelse). Handlingen, den om mordet på kunden och maktspelet därikring, är inte alla gånger i centrum; rätt var det är bryts musiken och vi tycks befinna oss på en repetition igen: ”Kom nu Sara”, ”Var är Olle?”
I andra akten blir det operaallsång – det går väl så där – liksom leken med kungens klippdockeansikte, som publiken fnissigt får som maskeradmundering. Men i en minnesritual, när folk ur publiken blir vänligt ledsagade upp på scenen för att tänka på sina förlorade blir upplevelsen vacker – då möter vi folk som folk är mest.
Visst blir vi vittne till mord, precis som förhandsreklamen har aviserat; vi får också uppleva Olle Perssons alltmer bestialiska barytonuttryck i rollen som Renato. När han gör sin aria, avklädd och med dallrande bröstmuskler, dallrar man nästan ikapp. Nyutexaminerade Sara Widén imponerar både i handstående och med sin kristallklara sopran som pagen Oscar. Amelia är i Melanis tolkning en dubbelroll, humoristiskt tolkad av Lisa Carlioth och Paulina Pfeiffer. Yinjia Gong, också han ny från Operahögskolan, gör en stark insats som kungen, som understundom sjunger på kinesiska med google-översättning på textremsan. Alltid säkra alten Ulrika Tenstam gör spåkvinnan Ulrica.
Så serveras vi en manskör i negligé och läppstift. ”Först var det drama, sen blev det buskis” sjunger de sammansvurna och som raljant kritiker kunde det vara en frestande fras att låna. Men icke. Under en minipaus intervjuas maestro Unander om sin inställning till Ballo-maskinen. ”En mix av ströbröd, olivolja, färska örter, varmt blod och mycket kärlek” svarar han.
Det får vara hur det vill med matreferenserna, men det där med kärleken, det köper jag.
Loading ...
