Maskinflickan

Maskinflickan är en starkt poetisk text som på Dramalabbet har fått sällskap av ljus, ljud och skådespel. En monolog om en flicka som är fenomenal på att skapa flera ord av ett, men som saknar en relation till sin egen kropp. En sak vet hon: att alla ska dö, men hon ska dö först.
   Det är en vacker text som poeten och dramatikern, Ida Linde har skapat. En text där radion kan skvala längst med golvet och natten fungerar som en madrass mellan mor och far.
   Anna Rothlin (Maskinflickan) ger bokstavligen orden kött med ett starkt fysiskt och aggresivt/frustrerat utspel, men jag är inte säker på att poetisk text alltid är optimal på scenen. Här blir resultatet att Maskinflickan blir alltför abstrakt att förhålla sig till. Jag saknar en djupare karaktärsbeskrivning. Vem är hon? Varför blev hon som hon blev? Åskådaren anar glimtar av ett mörkt och plågsamt förflutet, men scenerna är alltför fragmentariska för att skapa en helhet. Om det beror på brister i texten eller regin har jag svårt att avgöra. Försonande är annars den stundom framglimtande galghumorn som ”Vem tar hand om min smutstvätt när jag dör?”. För att inte tala om alla färskvaror i kylen.
   Med Maskinflickan fortsätter Dramalabbet ändå att hålla positionen som en av de mest spännande fyndscenerna för den som är nyfiken på den nya generationen teaterutövare – och är beredd att själv skilja agnet från vetet.