Maskspel i tramsdammenAnnika Olsson spelar lady Macbeth i Moments Macbeth men ses här som blodig krigare i kartongrustning framför den kulissartade leksaksborgen.
Recensioner [2009-09-21]

Maskspel i tramsdammen

Macbeth av William Shakespeare
Scen: Moment teater
Ort: Stockholm
Regi: Pontus Stenshäll
Scenografi: Åsa Berglund Cowburn
Ljus: Susanna Hedin
Kostym: Moment
Medverkande: Pontus Stenshäll, Annika Olsson, Peter Järn, Mathias Olsson, Eva Rexed med flera
Översättning: Aurelia Gonzales
Länk: Moment teater


RECENSION/TEATER. Pontus Stenshälls tolkning och bearbetning av Macbeth på Moment rymmer såväl geniala guldkorn som medvetna magplask. Skränigt, upproriskt och lekfullt, men utan all svärtan i William Shakespeares pjäs.

Ett par krigare intar scenen, de liknar figurer i ett tv-spel, med avsågade trädgrenar till k-pister rör de sig knyckigt framför den kulissartade borgen.
   Pontus Stenshälls tolkning och bearbetning av Macbeth andas modern saga; barnets fantasi och lek står i centrum. Stenshäll både regisserar och spelar den maktkåte befälhavaren som genom häxors spådom får vittring på självaste kungakronan.


William Shakespeares blodiga drama rymmer inte bara maktbegär, skuldkänslor och svek, här liknas livet vid en skådespelare som ”väsnas och kråmar sig”, men vars pladder inget betyder.
   Därför passar det utmärkt att regin lyfter fram just teatraliteten och våra eviga maskspel. Detta, tillsammans med den upproriska lekfullheten, brukar man också möta hos Moment. Ackompanjerat av deras oborstade och härligt skräniga estetik, som Simon Steenslands musik understryker.


Dramat omstöps på egensinnigt Momentvis. Vi tas med på en hisnande färd mellan högt och lågt, där infallen avlöser varandra på scen, där populärkulturreferenser duggar tätt, liksom självironiska metateaterinslag om skådespeleri.
   Tråkigt har man inte, det ser den fina ensemblen till, men eftersmaken blir ändå lite nyansfattig och tunn.


Macbeth rids av samvetskval och skuldkänslor. Detta mörker hos honom försvinner till stor del här. Istället är det Eva Rexeds Macduff som bränner rakt igenom stojet, hos henne blir även vanmakten kännbar.


Här finns ett antal geniala guldkorn till scener, som den där lady Macduff istället har blivit pappa Macduff  (Peter Järn) vars femåring – en docka gjord av en bag-in-box – lägger ut texten i en radikalt genomskådande samhällsanalys och konstaterar att ord som ”solidaritet” idag har bytts ut mot ”budgettak”.


Och här finns scener som skenar iväg och medvetet landar med ett magplask i tramsdammen. Pricken över i:et kommer i slutet där striden står mellan Macbeths och Macduffs liv och där kampen utvecklas till ett, tro det eller ej, hundbajskrig.
   Det är konsekvent med regitanken, men tyngden och svärtan i Shakespeares pjäs får man söka någon annanstans. 

Birgitta Haglund

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (0 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare