Man kan undra vad det säger att två teatrar i Göteborg samtidigt sätter upp Bertolt Brecht: Heliga Johanna från slakhusen, som Folkteatern valt, är skriven 1929 och Tolvskillingsoperan – som Masthuggsteatern spelar – är från 1928.
Depressiva tider, som de vi hade nyss. Nu rullar de svenska hjulen igen, men vi påminns om hur snabbt ekonomin kan välta. Brecht mullrar i kulissen.
Jo, jag menar det bokstavligt. Det finns ögonblick i Melanie Mederlinds uppsättning då världen knakar. Avgörande förändringar när scenen ritas om under mäktiga ljud och vibrationer. Det är ett stort och massivt uttryck, typiskt för det fasta grepp om texten och maktens råhet som regissören tar.
Kala drypande väggar omgärdar spelet. Heliga Johanna är den unga frälsningssoldaten som ser arbetarnas nöd och försöker tala företagspamparna tillrätta. Sanna Ingerma Nilsson startar frimodigt vid mikrofonen vid rampen. Pekfingret som hon höjer mot skyn är inte mästrande, bara trosvisst. Men vägen till och föreningen med massorna blir en nedbrytande vandring där moral och ideal sätts på prov.
Den unga skådespelaren övertygar i förvandlingen. I slutet skriker Johanna, med armen i horisontal riktning, att våldet är den oundvikliga vägen. Dubbleringen med närgångna videoprojiceringar ger oss känslan av ett nyhetsinslag.
Melanie Mederlind jobbar stramt och tydligt. Hennes regi befäster bilder. Arbetarmassorna är en kör, ställd i dubbla led eller på vandring upp och ner ur mörkret. Närmare 40 personer ger mäktig röst åt arbetarsånger och koraler. Tommy Jonsson vid orgeln är den som färgar uppsättningen allra mest.
Det är en mässa om makt och maktlöshet som Folkteatern målar fram. Varifrån ska vår hjälp komma?
Johanna slår sig om inte blodig så i alla fall hungrig mot Maulers makt. Anders Granell gör pampen trög och tystlåten. Närmast uppgiven. Men det är småföretagarna som ger oss lektionen i kapitalismens mekanik. Pontus Lundin, Shebly Niavarani och Jonas Sjöqvist som köttfabrikanter talar effektivt i kör och visar hur trenderna rör sig med utstuderad koreografi.
Men människan då, den Johanna vill rädda ur eländet? Ur körens kollektiv – som Carina Perssons ljusdesign snyggt mejslar fram ur både skugga och snö – stiger en enda individ fram. Sanna Hultman är lika tydlig som skör. Hon skär som en spricka i isen genom den serie starka bilder av makt i tid och evighet som Heliga Johanna från slakthusen manar fram.
Loading ...
