Sedan Bernard-Marie Koltès skrev sin pjäs om Roberto Zucco, som bygger på ett rättsfall om en seriemördare som härjade i Europa på 1980-talet, har klimatet hårdnat ytterligare. Våldet som fortfarande befann sig på behörigt avstånd från vårt lilla land har krupit närmare. Min egen hemstad bär det föga smickrande smeknamnet Lilla Chicago. Dödskjutningar, bilbränder och bomber har blivit vardagsmat. Kvällspressen utlovar riklig belöning till den som skickar in den bästa mms-bilden från olycks- eller brottsplatsen. Gränsen mellan frosseri och empati i andras olycka är hårfin.
När Malmö stadsteater nu sätter upp Roberto Zucco börjar man med att låta den unge mördaren rymma från fängelset som egentligen är för modernt att rymma ifrån. Sedan får vi följa honom under ett par nätter fyllda av mord, våld och övergrepp. När pjäsen når sitt slut har Roberto mördat fyra personer. Någon förklaring till varför han mördar ges aldrig. Han bara gör det.
I Henrik Swalanders gängliga gestalt blir han ett stort barn med slängiga rörelser, som till synes utan någon som helst aggression dödar en fjortonårig kille när dennes mor (Ewa Fröling) vägrar ge ifrån sig bilnycklarna. Parkbesökarna kommenterar händelseförloppet som om det vore en spännande film och förevigar det dödade barnet med blixtrande mobilkameror. Det får mig att må illa.
Samtidigt innehåller första akten trots sitt olustiga innehåll många skratt, och får mig att dra på munnen vid ett flertal tillfällen. Susanne Karlssons storasyster till den unga förälskade flickan (Kajsa Ericsson), är fenomenalt bra – det är bara att luta sig tillbaka i teaterfåtöljen och njuta av ett skådespeleri det slår gnistor om.
Men i andra akten förbyts stämningen, skrattet fastnar i halsen och världen svartnar. En lillasyster säljs till hallickar, en storasyster tar livet av sig för att hon inte står ut med ensamheten. Och det är just här som temat i Koltéz pjäs blir än mer tydligt: huvudpersonens önskan om att bli sedd blir så intensiv att det slår över till dess motsats att bli osynlig.
Tillsammans med en effektfull scenografi (Stine Martinsen) och ett gott ensemblespel har regissören Moqi Simon Trolin skapat en angelägen föreställning som lyckas med konsten att få mig att gapskratta högt och må illa på en och samma gång.
Loading ...
