Det visar sig vara ett tacksamt spår att inte moderniseringsbråka med pjäsens tid och fokus. Det blir oväntat intressant att sjunka in i dåtidens religionspolitiska maktkamp, utan konkret nutidsöversättningshjälp på scenen. Publiken får själv sköta sina associationsbanor: konsumtionssamhället, politiska maktspel, terrorism, i världen pågående religiösa motsättningar, vad man nu vill.
Det uttalade temat är ”ideal”, men så är det ju också själva textens kärna.
Tacksam är även den visuella, koreografiska och musikaliska förhöjningen. Rytmiska upprepningar accentuerar och väcker, sjungna monologer bildar inåtblickande pauser, nyskriven musik ackompanjerar live i fonden.
Men det är huvudrollsinnehavaren Hannes Meidal som är kraften i föreställningen. Stark, tvivlande, brinnande, självupptagen, naiv. Allt sitter i hans kropp: blick, röst, haka, nacke, armar. Hans mästerliga Olof är fint matchad av Sally Palmquist Procopés intressanta porträtt av hustrun Kristina – deras genusdrama i andra akten bränner. Och av den spottande revolutionspassionerade Gert Bokpräntare (Pontus Plænge).
Angelägenheten och ärligheten hos Turteatern är omisskännlig. Det är inte bara att det känns som om de verkligen menar det när skådisarna går runt och småpratar med publiken i foajén innan (”Har du varit här förut? Kom du hit för pjäsens eller teaterns skull?”) – man är trogen sina sjuttiotalsideal om att nå vanliga människor. Det är också spelet, hos både proffsen och de något svajiga amatörerna i den tjugoenhövdade ensemblen, som är på blodigt allvar. Detta är teaterns storsatsning. Och ja, den är stor.
Loading ...
