I Wagners Mästersångarna i Nürnberg är det tolv män som tävlar om en ung kvinna. De hyllar sin kamrat Pogner för att han generöst ställt dottern Eva till förfogande. En sång som varnar för utländskt inflytande som förstör den rena tyska kulturen är ett annat osympatiskt inslag i denna opera.
Den sex timmar långa Mästersångarna i Nürnberg har kallats för världens längsta komedi, men jag tycker inte att den är så värst lustig. En absurdistisk iscensättning eller ett sagoaktigt 1500-tal skulle göra det lättare att svälja den bisarra människosynen.
På Göteborgsoperan har man istället valt att göra operan som ett käckt folklustspel från 1800-talet, helt utan magi.
Det torra intrycket förstärks av kulissernas gigantiska notblad som bildar ett kvävande fängelse. Jag hade hellre sett att man försökt fördjupa och förstärka de mänskliga känslorna. Det är ju just det som Wagners mäktiga musik är så bra på att uttrycka.
För det är förstås musiken som är styrkan i denna opera och Göteborgsoperans orkester bär fram den med kraften av en jublande vårflod.
Anders Lorentzsons pondus gör skomakarmästaren Hans Sachs till dramats verkliga huvudperson. Hans märgfulla röst speglar fint den åldrande människans klokhet och resignerade sorg. Också Åke Zetterström som ärkenörden Beckmesser är ett fynd. Hans alltmer patetiska försök att vinna Eva med hjälp av högtravande sånger och en ostämd luta är dråpliga. Men bakom hans tics och stollerier finns en mjuk, fyllig röst som är allt annat än nördig.
Att överhuvudtaget lyckas sätta upp denna mastodontopera är en bragd i sig. Trots den tveksamma storyn och den platta iscensättningen gör orkestern och flera fina sångare att det ändå finns skäl för Wagnerälskare att besöka Göteborgsoperan i vår.
Loading ...
