Först ut på scenen är fil dr Christin Mellner som enkelt informativt redogör för synen på kvinnors ätande genom historien. Samtidigt återkopplar hon till en ny undersökning där 2000 kvinnor, alla medlemmar i 1,6/2,6 miljonerklubben, svarat på frågor om ätande, kroppsuppfattning och självkänsla.
Det är oroande siffror som presenteras: 1 av 4 kvinnor vill gå ner i vikt, fast de ser sig själva som normalviktiga. 9 av 10 tänker ofta på vad de äter och en kroppsfixerad mor får en dotter med svajande kroppsuppfattning.
Efter paus möter vi Grynet Molvig i en monolog där den mogna kvinnans relation till kroppen presenteras med elegans, stor värme och mycket humor. Från 1950-talets flicka som stoppar strumpor i kuporna, genom ett bh-löst 1970-tal, fram till dagens ständiga pysslande med kroppen. Texten är skriven av Karin Thunberg och anger tonen för kommande framträdanden.
På den dryga timmen showdelen pågår visas sedan de flesta av våra kroppsliga hang-ups upp. Allt från självsvält till det allt större utbudet av tv-kockar som frossar i grädde.
De flesta sketcher är tajta och lockar till igenkännande skratt. Ett undantag är Paula Ternströms ungflicksaktiga gestaltning av Gnister, om en anorektisk flickas hållning till omgivningen, som har ett annat allvar i sig.
Lättsammare, men med ett lika starkt budskap, är numret där Mi Ridell ska lära den okunniga Paula hur man äter när man har en date. Aldrig verka hungrig. Aldrig äta sig mätt. Ha kontroll. Ät hellre en korv på hemvägen.
När jag själv kommer hem vräker jag i mig den sena middagen och avslutar med kaloririk dessert. Som en protest mot att jag beter mig som alla andra vita medelklasskvinnor. Att jag vanligtvis mäter och väger. Att jag är precis lika kontrollerande som karaktärerna jag nyss mött.
Det, tillsammans med en önskan om intimare sammanhang åt föreställningen, får bli min analys. Med andra ord – budskapet går fram.
Loading ...
