Vad vill du ta med hem? frågar Maurits Elvingsson i ung scen/östs pjäs Om vi kunde gå hem till mig.
– I-pad, Wii, Nintendo! ropar barnen.
Pjäsens programförklaring är ganska pretentiös med resonemang om barnfattigdom, trångboddhet och barn som inte får eller kan ta hem kompisar. Nu har pjäsen en ganska vacker kontext bortom de socialrealistiska pamfletterna – med teaterscenen som ett meditativt eget rum med budskapet att allas våra önskningar lika gärna kan få finnas i bröstet. Vackert, inte sant!?
Men barnen ropar:
– I-pad, Wii, Nintendo…
I detta ögonblick av vuxen förundran på Lubu – arrangerad av Norrbottensteatern för andra gången – tycker jag mig plötsligt skönja en röd tråd bland dessa uppsättningar – det ensamma barnet i skuggan av materialismen.
Egentligen började de här grubblerierna redan under festivalens första dag på Suzanne Ostens och Unga Klaras pjäs Flygräddare, där vinglösa barn i föräldralöst tillstånd flyger vilse i solstormen (läs Nummers recension här).
– Inget sitter fast i mig, säger flickan.
Hon blir tomt svävande i allegorisk mening. Felfria bebisar ploppar ut i kosmos till frihetens yttersta gräns. De möts av modern sjukvård, wi-fi och får en I-phone. Men det finns inget fäste någonstans. Inte ens i kärleken. Nära, trygga relationer existerar inte.
Nu tycker jag mig finna spår av samma tema även i de flesta andra barn- och ungdomspjäserna på festivalen, både direkt och i undertexten. I Annorlunda av Giron sámi teáhter sätts ett helt gäng solitära och avvikande karaktärer upp på rad. Skådespelaren Anna Åsdell springer till och med runt med måttband och mäter publiken – lår, armar, skallar, fingrar – för att få oss att inse: Vi är alla avvikande. Och i pjäsen är ensamheten bödel, alla utan fäste.
Och på andra sidan gränsen i väster har Beaivváš Nationalteater gjort pjäsen Čakkalaggen om ett litet skogsväsen som ensam möter allehanda monster och faror.
I andra uppsättningar finns hoten mot existensen i miljökatastrofen (Vial – läs Nummers recension), i taskig uppväxt (Kicktorsken – läs Nummers intervju med Alexander Salzberger) eller dödlig sjukdom (Kornelias hjärta av Unga Scenkonstkompaniet). Eller så galopperar soctanterna in på scenen för att kompensera för den ensamma pappans otillräcklighet.
Även i Charlies unge (läs Nummers recension här) kan konstateras att flickan är övergiven. Fler exempel kunde radas upp, men det får stanna här i en spekulation om samtiden, där våra barn tycks mättade materiellt och matade med institutionell välvillighet. Resultatet blir dock existentiell tomhet och olycka, åtminstone som den beskrivs på teaterscenen. Den nya tidens socialrealism.
Temat är heller ingen arrangörskonstruktion.
– Vi försöker ha ett Nordkalottperspektiv, säger Norrbottensteaterns chef Karin Enberg som möjligen beklagar att de inte lyckats få hit någon rysk teater i år.
Samisk teater från Sverige och Norge, tillsammans med flera fria teatrar i norr har i stället fått samsas med utvalda barnteatrar från övriga Sverige. Bussar med barn har kommit in från när och fjärran. Och Norrbottensteaterns skådespelare får tillfälligt kliva av scenen, gå ut i foajén och riva biljetter.
Sammantaget är Lubu 2013 ett tänkvärt och välarrangerat teaterkalas.
Loading ...
