Under en knapp timme och med ett verk som är mer performance och experimentell teater än dans riktar den franska koreografen Mathilde Monnier och spanska performanceartisten La Ribot nästan hela tiden sina blickar mot varandra. Men framför allt mot publiken. Och det på ett sätt som känns väldigt uppfordrande, som om de vill säga ”se här, så här kan vi också göra”.
Det är också där styrkan i Gustavia ligger och som gör att jag hela tiden sitter och väntar på nästa sceniska infall. Att de hämtat inspirationen från den satiriska burleskens rika tradition är också tydligt.
Samtidigt som deras gemensamma föreställning bitvis är riktigt humoristisk, är vi i publiken aldrig riktigt säkra på när nästa okontrollerade eller om det tvärtom är ett kontrollerat avgrundsskrik kommer. Skriken återkommer som en röd tråd genom hela verket.
Höjdpunkterna är många, från den inledande scenen när Mathilde Monnier och La Ribot drar alla schabloner om och tankar på kvinnan som gråterska till sin spets, till den språkligt energiska och halsbrytande finalen där de ständigt motsäger varandra eller faller varandra i talet, via de många närmast maniskt upprepade rörelserna.
Den enda som drar ner betyget på Gustavia, är den distans som trots alla intentioner lite för ofta uppstår mellan publiken och de två kvinnorna på scenen. Scenrummet är suggestivt, omringat av stora svarta ridåer med många glipor och med ett golv fyllt med lika svart tyg eller mattor. Trots det och trots starkt minspel, gestik och tydliga blickar förmår de inte riktigt att överbygga avståndet hela tiden.
Men när Mathilde Monnier och La Ribots närvaro är total, tilltalet direkt och uppmanade, då händer det verkligen någonting i mötet mellan dem och allt fungerar utmärkt.
Loading ...
