Det har hänt mer än en gång att jag kommit hem från teatern, tämligen oberörd av själva föreställningen, men starkt uppfylld av en rolltolkning. Inte sällan är det Mats Blomgren som stått för den: en skenbart excentrisk lek med koder och konventioner, ett Kaspar Hauser-perspektiv på tillvaron, storögt och barnsligt, men på samma gång avslöjande och allvarligt.
Rollfigurerna har varierat, från småbarn och tonårspojkar till överklassyngel och äldre herrar. Men grundtonen har varit densamma: en uppsluppen optimism. Innerst inne är vi oförbätterliga anarkister, frihetstörstande och rebelliska – men av naturen ganska rättvisa.
Hur gör han då, Mats Blomgren, för att få till sina aparta men samtidigt så självklara barn- och vuxenkaraktärer?
Att det inte rör sig om någon rent intellektuell process kunde jag ana.
– Det är ett väldigt fysiskt arbete. Visst läser jag texten noga och lyssnar särskilt efter sånt som inte sägs i den. Men det är när texten satt sig i ryggraden som det roliga med karaktärarbetet börjar. Och då gäller det att vara modig, att inte bara tänka på att göra rätt – det har jag gått ifrån mer och mer. Nu utmanar jag mig själv mer, men även publiken och mina medspelare.
På vilket sätt utmanar du publiken?
– Det kan vara att jag spelar på folks fördomar: att någon som går på ett visst sätt eller talar på ett visst sätt är sån eller sån. Och så visar jag, efter två timmar, att han är en helt annorlunda människa. I stället för att ta avstånd från honom känner publiken plötsligt en kärlek till honom.
Och hur gör du när du utmanar dina medspelare?
– Det hänger ihop med de krav jag ställer på mig själv. Jag vill undvika att upprepa mig; helst ska jag kunna erövra rollen på nytt varje kväll. Men det ställer stora krav på medspelarna: jag vill ju gärna möta en blick som säger ”nu, nu är vi i stunden, nu släpper vi allt vi repeterat!”.
Hur ofta händer det?
– Sällan. Men ibland sker det av en slump, av att någon kommer in två sekunder för sent på scenen. Plötsligt blir det nerv, plötsligt uppstår det liv i det vi gör.
Outsiders som förebilder
Mats Blomgrens första kontakt med teatern var via komedin. Han såg mycket på Charlie Chaplin och Gösta Ekman men berördes även av mer udda, utsatta figurer som Kaspar Hauser, ET och Elefantmannen, urtyper för den som vi först skrattar åt men sedan tar till våra hjärtan.
I Cabaret (Backa Teater 2003) gjorde Mats Blomgren, något överraskande kanske, den judiske frukthandlaren Schultz till en blyg, stammande äldre herre med drag av både Chaplin och Buster Keaton. Och i Erik Ståhlbergs uppsättning av Tartuffe (Gunnebo Teater 2004) förvandlade han Orgons olycklige son Damis till en tragikomisk kasperdocka, manövrerad av osynliga, tilltrasslade viljetrådar. Komedin, stumfilmsfarsen är aldrig långt borta i hans tolkningar.
Varifrån får du inspiration till dina rollkaraktärer? Var hittar du kropparna, rörelsemönstren? Står du framför spegeln och övar?
– Nej, det är det mest mördande man kan göra. Då tar man bort all illusion. Vad jag gör är att iaktta folk i min omgivning, folk på stan till exempel, jag snokar runt rätt mycket. Eller när min dotter var liten, då iakttog jag henne, tog till mig hennes sätt att se på världen. Det gav mig otroligt mycket energi till att stå på scenen.
Du har spelat en hel del barn- och ungdomsteater, men också gjort många barnroller och ungdomsroller. Är det annorlunda att arbeta fram en ”barnkaraktär”?
– Egentligen inte. Jag är kanske mindre yvig då…men det viktiga även här är att personifiera. Att inte bara spela ”barn” utan just d e t barnet.
I Mats Kjelbyes Hela vägen hem (Backa Teater 2004) spelade du både bebis och döende åldring inom loppet av någon kvart. Hur gick det ihop?
– Det var svårt och jag lyckades inte heller varje dag. Men barnet har jag i och för sig i mig – jag är fortfarande väldigt barnslig.
– Vad gäller den döende mannen så dog min pappa några månader tidigare. Han hade varit dålig länge och kunde inte röra sig sista tiden. Jag såg honom framför mig väldigt mycket när jag gjorde den rollen.
– Min pappa har för resten gett mig otroligt mycket. Till vardags var han väldigt tyst, men när det var folk hemma skulle han alltid upp och steppa och berätta historier. Han var ”Den Rolige Mannen”, väldigt charmerande när det var folk omkring.
Är du lik din far?
– Ja, jag har också en stark frihetslängtan och har väldigt svårt för auktoriteter.
Det kanske inte alltid är lätt att förena med teater?
– Nej, men det gäller att hamna i samma båt – så att man drar åt samma håll.
Finns det någon typ av regissörer som du har svårt att samarbeta med?
– Ja, så kallade skrivbordsregissörer. Dom som sitter hemma och tänker ut givna scenarier och scenerier. Jag gillar över huvud taget inte att analysera så mycket, jag vill hellre pröva mig fram i karaktärsarbetet. Sen gäller det att kunna stänga vissa dörrar för rollkaraktären för att komma vidare. Det hade jag svårt för tidigare, jag ville lämna allting öppet.
– Men motsatsen är förstås ännu värre: det är den teknik man lär in på scenskolan. Den är så finslipad att det inte blir någon plats över för risktagande. En del skådespelare bygger upp sitt karaktärsarbete så ”safe” att dom har murar omkring sig. Det kan vara skickligt gjort, men det saknar oftast liv.
Hur undviker man den fällan?
– Genom att utmana sig själv på scenen varje dag, ge sig ut på tunn is och veta att det kan braka till när som helst. Och det gör det – ibland.
Om In A Dark And Northern Place
I Mattias Anderssons nya pjäs, In A Dark And Northern Place på Backa Teater spelar du en medelålders frånskild man med kontaktproblem. Är det en roll som lämpar sig för den här typen av risktagande?
– Det är en väldigt smärtsam roll, eftersom rollfiguren är så fruktansvärt passiv; han har ingen vilja till att göra något, han sitter i en gudsförgäten håla och ser på TV, han lever liksom i skuggan av allting. Allt runtomkring honom har lagts ned, allt i hans liv har lagts ned. Han säger nästan ingenting i hela pjäsen; jag har kanske tio rader repliker fram till slutscenen. I sådana lägen finns det alltid en risk att man som skådespelare
vill sätta extra fart på karaktären och på sina medspelare. Men det gäller att vara ärlig mot sin rollfigur, och i hans långsamhet finns en otrolig utmaning. Det blir en spännande tid i höst.
Vad handlar pjäsen om?
– Den handlar om att bli sedd – i det lilla och i det stora. Utgångspunkten är en talangjaktstävling, ett slags ”Fame Factory” och dom drömmar som finns om att bli sedd genom framgången. Men så finns också det lilla perspektivet:
dom bekräftelser man kan få av sina närmaste, svaren på varför man finns till. Och miraklet i pjäsen sker i det lilla, i dom möten som trots allt kommer till stånd mellan människorna.
–Till sist: du har arbetat i Göteborg större delen av din karriär och verkar inte bry dig särskilt mycket om teaterns hierarkier. Eller när du i själva verket en hemlig längtan till andra scener?
– Jag har inget emot nya sammanhang och att se in i nya ögon på scenen. Men jag har nog aldrig känt att jag har en given plats i teatervärlden. Jag blir lika förvånad varje gång jag blir erbjuden en roll och får fortsätta att jobba inom teatern. Hittills har jag också blivit ”vald” hela tiden och inte behövt jaga efter jobb själv. Men på något sätt väntar jag hela tiden på att bli ”avslöjad”…
– Jag tror att det har att göra med att att jag kommer från en hantverkarfamilj: far och farfar var båda stenhuggare. Någonstans vet jag att skådespeleri är ett hantverksyrke. Och det tar lång tid att få mästarkompetens.
Loading ...
