Det klirrar i vindspelen, och en slide guitar glider fram som ”andlig molvärk” under Östgötateaterns (inbillar man sig) heta plåttak. Uppgörelser väntar, oönskade sanningar ska avslöjas – och Tereza Anderssons tryckande iscensättning av Tracy Letts ödesdrama gör mig ofta helt matt.
Brutalt bra framspelat av ensemblen, halvsunkigt freudianskt, förtätat av Ilkka Isakssons kompakta scenlösningar. Och maxpresterat av Gunnel Samuelsson som nyblivna änkan Violet Weston. En skadskjuten, drogberoende drama queen. Aldrig riktigt farlig, men grovkornig, elak, afatisk, avskyvärd, ömkansvärd.
Det är inte känslomässig lågprofil som gäller för hennes avlidne man Beverly Westons efterlevande. Dysfunktionella hela bunten bör de kraftigt ha bidragit till hans beslut att ta slutgiltig timeout. Exit Bev – efter Willy Boholms korta inledningsscen – och in med anhörigbaletten, plus en arsenal av sjukdom, drogmissbruk, spritproblem, otrohet, självmord, pedofili, incest et cetera.
Galen blir man för mindre, och det gäller att kämpa till sista blodsdroppen; en feelbaddramaturgisk logik som gör ”tema: familj” till en tacksamt teatral basvara.
August: Osage County, eller Familjen som den heter i Ragnar Strömbergs fenomenala översättning, drar just nu som en löpeld över västerländska teaterscener. Egentligen är pjäsen rätt mycket (doku)såpa – som en mix av The Simpsons, Sopranos, Six feet under (inte förvånande är en filmatisering på g – med Julia Roberts och Meryl Streep). En modern, svartsynt familjesaga om en sårad kvinna och hennes tre lika sårade döttrar (ett slags avatarsystrar till Anton Tjechovs tre), här spelade av Marika Strand, Therese Angleflod och Stina von Sydow – och om det sociala arvets spridningseffekter i tre generationer.
Skriven av en man, och ättling i rätt nedstigande led till August Strindberg, Henrik Ibsen, Eugene O’Neill, Tennessee Williams, Lars Norén, Euripides och grabbarna. Tre timmar lång och seg bara ibland.
Typgalleriet, som även inkluderar en sheriff (Pontus Plaenge), borgar för tuff drabbning: Kyri Sjömans rappa pendang till systern Violet, Christian Zell som hennes rättskaffens make Charlie, deras nertryckte son (Tobias Almborg), Patrik Voight och Peter Sundberg som Violets svärsöner och Caroline Harryssons majarökande tonåring Jean.
Repliken ”Lång kåls färd mot natt”, när man tappar grönkål vid middagen, är bara en av många festligt självironiska blinkningar åt de dramatiska inspiratörerna (tänk Lång dags färd mot natt av O’Neill) – och röjer något av Familjens vässade kvickhet.
Slutet däremot är enbart tragiskt och lämnar Violet ensam kvar med den vakande indianska tjänsteflickan Johnna, Ann-Sofie Andersson Kern/Oldoz Javidi. Naturlig urkraft möter totalt sönderfall. Case closed.
LÄNKAR
Recension av Familjen på Dramaten
Recension av Familjen på Göteborgs stadsteater
Loading ...
