När vi ses berättar Susanne Neuss, manusförfattare till pjäsen De bortglömda barnen, att upprörda människor reser sig och lämnar salongen när de ser föreställningen. Jag tänker då på vad den danske regissören Per Fly som gjort filmen Bänken, sa i en TV-intervju för en tid sedan: ”Nästan alla människor har en pappa, en mamma, en bror eller en morfar, som är alkoholiserad”.
Några dagar senare ser jag själv föreställningen i en svartmålad lokal utan fönster i Fryshusets inre. De första minuterna märker jag att det är en blandning av amatörer och proffs som spelar, men en bit in i pjäsen har jag glömt det. Det som skildras gör ont. Det är barn som bävar varje gång de kommer hem och ska öppna dörren eftersom de inte vet om pappa är nykter eller onykter. En pappa som när han är nykter köper biljetter till finalen mellan Hammarby och Djurgården för att glädja sin son, men som inte dyker upp då matchen äger rum. En pappa som sviker och slår, en pappa som med sina alkoholproblem tar all plats.
Inte ett dugg insmickrande
Det mest förtvivlande med skildringen är insikten att det inte är en unik historia. Efter föreställningens slut sitter fyra tonårstjejer på olika platser i bänkraderna och gråter och det är ett femtontal vuxna och tonåringar som väljer att stanna kvar då ljuset tänts för att tala med de stödpersoner som finns på plats.
– Vi hade en kvinnlig präst med i publiken under premiären, efteråt sa hon att det värsta är vetskapen att många, många barn växer upp i ännu värre hemförhållanden än de som skildras här, säger Suzanne Neuss.
Det är inte första gången den Stockholmsbaserade teatergruppen Culpa tar upp obehagliga, men inte desto mindre sanna, förhållanden. För några år sedan satte de upp pjäsen Vi var ju syskon, som handlar om en tonårsflickas missbruk.
– Culpa tar upp ämnen som inte är ett dugg insmickrande. Huvudpersonen i
Vi var ju syskon dog en död som var förödmjukande och meningslös, fortsätter hon.
Finns det en huvudperson är det alkoholen själv
Suzanne Neuss tog sig an uppgiften att skriva manus till en pjäs om alkoholism utan att ha några egna nära erfarenheter att utgå ifrån. Texten bygger delvis på förfärande statistik och faktakunskap från böcker, men den bygger framför allt på möten med människor, bland annat hos Anonyma Alkoholister, där de närvarande valt att öppenhjärtigt tala och berätta om skamkänslor, sorg, oförmåga, vrede, beroende och rädsla.
– Pjäsen har ingen huvudperson, finns det en så är den alkoholen själv, säger Suzanne Neuss, som aktat sig noga för att hamna i schabloner eller nidbilder.
– Den enda ram jag hade för att skriva manuset var satt av Anne-li Ramirez, regissör och koreograf för Culpa, som sa att hon ville att utgångspunkten var en familj, bestående av mamma, pappa och tre tonårsbarn, en familj där pappan hade alkoholproblem.
En eftermiddag, i våras, då manuset var färdigt slog hon på ZTV som råkade sända en video med rapparen Lilleman.
Även Lillemans historia
– Där stod en ung kille och rappade precis det som pjäsen handlar om. Textraden ”Jag och mina syskon är tre bortglömda barn” – gick rakt in, hela låten Vart tog pappa vägen? är samma sorts historia som den jag skrivit. Jag rusade upp och letade efter telefonkatalogen, slog upp ZTV och ringde och frågade vem den där killen var.
På några minuter hade Suzanne Neuss Lillemans skivbolag på tråden. Strax efteråt träffades Lilleman och Suzanne Neuss och hon började med att räcka över manuset till Lilleman.
– Han tog hem det och läste, hörde av sig och sa att det var bra. Då hade jag också fått veta att hans texter berättar om egna erfarenheter, och plötsligt hade Suzanne Neuss ytterligare ett ansikte i raden av barn som vuxit upp i dysfunktionella hem.
– Jag frågade om vi kunde använda hans låt i föreställningen och det var självklart för honom att vi skulle.
Detta möte resulterade i att Lilleman, mellan skolgången i åk 9 i Malmö och turnéer på helgerna, då och då far till Stockholm för att vara med i öppningsscenen på Fryshuset.
Loading ...
