Leif Adolfssons uppsättning visar en stark tro på Måsens totalitet. Inför Smålands musik och teaters stundande förnyelse blir det en värdigt gravöl: här finns en uttalad ambition att lämna, men inte glömma, det som varit.
Konkret gestaltas den ambitionen i Stine Martinsens kostymval – naturtroget pjäsens samtid likväl som hämtat ur ett aktuellt modereportage. Som en illustration av vår existens cirkulära återbruk vilket förstärker länken mellan teaterhusets rumsliga uppdatering och Tjechovs önskan att modernisera teatern. De retromoderna kläderna påminner publiken om hur gammalt och nytt förenas. En ny scen och en ny syn, åtminstone i fiktionen.
I Martinsens scenrum är det tydligt att det är skeendet som bär betydelsen. En bänk, ett träd, en ensemble och tomma ytor för dem att röra sig mellan. Avskalat och associativt svallar väggarna blå som en förrädiskt sorlande sommaridyll eller tryckande som ett åskväder. Det luftiga står i effektiv kontrast mot den kvävande närvaron av missunnsamhet och fåfänga i pjäsen.
Mathias Lithner begåvar sin Semjon med en subtil rultig situationskomik som förstärker rollfigurens förbisedda uppenbarelse. Drängen Jakovs tysta iakttagande blir en parallell till publikens plats utanför fiktionen när Björn Novén världsfrånvänt står med ena byxbenet i stöveln medan livet passerar revy.
Med bredbent säkerhet framställer Malin Müller den förträngande Masja. Müller äger minsta rörelse och får rollen att lysa svart som en stjärna.
Uppsättningen vågar lita på pjästextens tilltal och ämnar inte göra en modern vridning. Men att enbart låta texten stå i centrum är inte oproblematiskt. Påtagligt blir det i dialogen mellan Konstantin (Evgeni Leonov) och Nina (Hanna Schön), men också mellan Nina och Trigorin (Petter Andersson): spelet tvekar som i väntan på regi. Dock blir dessa få avvikelser blott bagateller i en annars genomgående planerad teaterhändelse.
Visst är det dramatiskt att säga farväl till en förbrukad teaterlokal med en uppsättning om teaterns betydelse för mänskligheten. Inte minst som pjäsen, när den kom, ansågs bana ny väg för scenkonsten. Tjechov var medveten om att förnya inte är att förkasta det gamla, något man tagit fasta på i uppsättningen.
Att Måsen inte kräver nämnvärd modernisering blir därför såväl en segerskål för framtiden som en erinran om teatertraditionens vålnad – den som hemsökte pjäsens Konstantin.
FOTNOT
* Smålands Musik & Teaters nya hus för scenkonst är under byggnation och planeras stå klart i november 2011.
Loading ...
