Det var i ett anförande under teaterbiennalen i Umeå i våras som Gertrud Larsson maxade kraven på en feministiskt medveten teater, genom att kräva en lesbiskt medveten teater. Hon ville tydliggöra att den feministiska heteronormen just är en norm, och att kampen mot teaterns könsstereotyper inte blir fix och färdig den dan man snuddar vid jämställdhet mellan kvinnor och män.
– Lesbiska osynliggörs ständigt, så är det på teaterscenerna och så är det i samhället i övrigt, och det är något jag vill råda bot på, säger Gertrud Larsson, och fortsätter:
– En viktig del är att börja läsa gamla texter på ett nytt sätt, att se hur många kvinnor som under århundraden faktiskt har skrivit om kärlek till andra kvinnor, att inte bara gå förbi det och tänka att det är vänskapsskildringar. Jag tror att kvinnohistorien är full av förbisedda lesbiska berättelser.
Så gör hon själv i nya pjäsen Mary Wollstonecraft – Frihet, jämlikhet och revolution. Hon är en av fem författare som skrivit ett stycke var till pjäsen. Gertrud koncentrerar sin del till ett halvt dygn i den 16-åriga Marys liv.
– I min text planerar hon ett liv tillsammans med väninnan Fanny. När jag läste i biografier om deras relation var det uppenbart för mig att det handlade om ett kärleksförhållande.
Och just utifrån hennes uppmaning till lesbiskt medvetna läsningar, kan det ju verka lite onödigt att slarva bort en hel pjäs på nåt så maxigubbigt som älgjakt…
– För några år sedan tänkte jag ”Hjälp, är det mitt ansvar att skriva ALLA lesbiska pjäser i det här landet nu?” Men så tänker jag inte längre. Jag skriver om sådant jag blir nyfiken på eller arg över. När det gäller Älgaslag kan jag berätta att de gubbigaste rollerna spelas av kvinnor. Alla kan spela allt.
Vi träffas på ett fik i nytrendiga Hornstull i Stockholm, där Gertrud Larsson bor. Som ensamarbetande är hon glad för varje tillfälle att slippa sitta instängd med sin dator. För sällskapssjukans skull, och för att det är en tilltalande idé om teaterarbete, skulle hon vilja hitta en teater som låter författaren vara med från början till slut, som ger utrymme för mer direkt inblandning. Men tillbaka till just detta nytrendiga Hornstull – är det här hon har suttit på behörigt avstånd och fantiserat om den exotiska landsbygden? Inte mest, eftersom hennes förarbete gärna blir antropologiskt.
Hon fick idén till Älgaslag under ett bröllop i Småland, där hon träffade några hängivna jägare. De lät henne följa med laget under en vecka, vilket ju lär ha bidragit ganska stort till textens känsla av närlyssning, samtid och autenticitet.
Gertrud Larsson har journalistbakgrund, och hon ser researchandet och fokuseringen på konkreta företeelser som ett sätt att få ut det bästa av journalistiken, fast inom dramatiken. Utan journalistikens krav på redovisning och någorlunda exakt återgivning, kan hon göra dramatik av centrala skeenden i samtiden. Helt enkelt bidra till en mer politisk teater. Även om hon inte har tänkt att man måste förstå Älgaslag som ”manlighetens sammanbrott” eller liknande färdigförpackad förståelse.
– Jag vill se mer politik på svenska scener, det är alldelses för lätt för teatercheferna att gömma sig bakom undvikande klyschor som att man ”vill skildra livet i all dess mångtydighet”, och därmed få sagt att politiska pjäser inte handlar om livet.
Samtidigt noterar hon att politisk teater gärna landar i självklara anklagelser mot USA, som alla snabbt kan enas kring.
– Var är alla pjäser om Tjetjenien? En fruktansvärd situation, men inte alls lika lättköpt som en attack mot Bush. Varför kan Putin hålla på utan att en jävel säger nåt om det? Det måste finnas utrymme för mer än en fråga åt gången på svenska scener.
Ingen konstnär
Förra året satte Teater Halland upp hennes pjäs Flykten till Halland, hon kallar den ”ett satiriskt textcollage” om svensk flyktingpolitik. Pjäsen bygger på intervjuer bland annat med personal på Migrationsverket, och Gertrud blir irriterad och engagerad när hon beskriver den hierarkiska avvisningsmiljön som handläggarna arbetar i.
Älgaslag ser hon själv som en folklig, sorglig och humoristisk pjäs om klass, om kön och om förändring.
– Jakten är hur stor som helst i delar av landet, men knappt uppmärksammad som företeelse.
Rollfiguren Zerny orkar inte ta in världen så som den är på väg att bli omkring honom; kvinnor som hotar den skyddade mansgemenskapen i och utanför jaktlaget. Men Gertrud Larsson ser inte Zerny som ett landsbygdsfreak att ta avstånd ifrån.
– Jag identifierar mig mest med honom, jag tycker inte heller om förändring i mitt eget liv.
Apropå udda figurer, så nämner hon den amerikanske filmregissören John Waters, som inspiratör. Hon säger att hon sällan läser pjäser, även om hon då och då föresätter sig att läsa allt av Harold Pinter, eller andra semesterprojekt som aldrig blir av. Hellre ”non-fiction” än skönlitteratur. Inte heller tänker hon på sig själv som konstnär. Möjligen en som har ett konstnärligt arbete.
– Kanske är det för att jag kommer från humorhållet, som den där konstnärsidentiteten inte känns så självklar. Jag hade ju jobbat med sketchgrupper innan jag kom in på DI, och jag kan inte säga att skolan direkt odlade det komiska i mitt arbete.
– Överhuvudtaget har jag ingen romantisk syn på mitt författande, tycker inte ens att själva skrivandet är den stora delen, utan efterforskningarna och tänkandet. Och man kan inte skriva en pjäs om älgjakt utan att ha varit med på älgjakt.
Loading ...
