Jag har varit på tjejmiddag igen. Även om det denna gång inte var en middagsbjudning inspirerad av Judy Chicagos The dinner party finns vissa likheter i konceptet: Top Girls inleds med en middag med kvinnliga gäster ur historien.
Det finns visserligen ett dukat bord i fonden men i Olof Hansons uppsättning markeras det ickerealistiska i denna drömsekvens genom att middagsgästerna i stället står på rad vid scenkanten och talar rakt ut.
Där står Dulle Griet (Sofi Helleday), den flamländska folklorefiguren som stormar helvetet i Pieter Bruegel den äldres målning. Lady Nijo (Louise Peterhoff), den japanska konkubinen från slutet av 1200-talet som blev vandrande buddistnunna. Isabella Bird (Lilian Johansson), viktoriansk upptäcktsresande, och påven Johanna (Sara Jangfeldt), som enligt myten levde som man och valdes till påve men stenades när hon födde ett barn, samt Griselda (Kajsa Ernst), den medeltida sagohjältinnan som av sin make tvingas lämna bort sina barn.
De är alla skratt- och gråtspeglar av pjäsens huvudperson, Marlene. Katarina Ewerlöf gör henne till en succéblond, svart powerdressad, farligt rödnaglad och leopardklackad karriärkvinna med självklarhetens njutningsfulla hållning och iskallt vitt i glaset. Exakt hur gästernas livsöden speglar hennes vet vi inte förrän dramat är slut: Caryl Churchills pjäs har en lagom invecklad struktur med omkastad kronologi.
Amerikanska Chicagos och brittiska Churchills verk är nästan samtida (1979 respektive 1982) och visst finns en likhet i det kvinnohistoriska anslaget, men Churchill använder det för att kasta ut ödestrådar att sedan hålla sig i när resten av pjäsen gräver sig ner i Marlenes politiska privathet. Andra akten är ett familjedrama som avslöjar vad Marlene lämnade bakom sig när hon gjorde sin klassresa mot vd-posten.
Delar i den kritiska framställningen av karriärkvinnan känns lätt dammiga (utan att påstå att det är lätt för kvinnor att göra karriär i dag) men fungerar som en tillbakablick på ett gryende thatcheristiskt 1980-tal, med ett finger pekande mot dagens individualism. Och Ewerlöf lägger även sympati i sin skildring vilket ger rollen balanserande dubbelhet. Sämst fungerar scenerna på Marlenes jobb som drar åt putslustigt klichéartade arbetsplatstablåer.
Bäst, förutom middagsinledningen, fungerar leken mellan Angie (Rakel Wärmländer) – Marlenes systerdotter som visar sig vara hennes övergivna dotter – och grannflickan Kit (Peterhoff). Ett laddat mörker hos Angie, ett modershat, en tegelsten, senare får jag för mig att jag skymtar något som kunde vara blodfläckar på hennes klänning… oroande detaljfrågor som aldrig får svar.
Loading ...
