Moçambiques koloniala arv efter mer än 400 år som portugisisk koloni är hela tiden närvarande i Panaibra Candas koreografi. Inte som någonting som måste förklaras politiskt utan som ett obestridligt faktum som länge kommer att kasta sin skugga över hans hemland.
I alla fall gäller det för de två verk som han och hans kompani gästar Dansens hus med i samband med deras afrikanska månad ”Destination Joburg–Maputo”.
Med tanke på risken för generaliseringar kan det vara vanskligt att presentera kompanier från en kontinent under ett gemensamt tema. Det märktes när sydafrikanska Vuyani Dance Theatre i början av april inledde temamånaden med två ganska övertydliga verk. Mötet mellan traditionell dans och mer västinfluerad var i dessa alltför klichéartad för att riktigt engagera eller tillföra någonting nytt.
Panaibra Candas är en intressantare bekantskap som man önskar att fler hade tagit chansen att se. I hans Time and Spaces: The Marrabenta solos spelar marrabenta, en musikstil som uppstod i mötet mellan portugisisk folkmusik och traditionella rytmer i Moçambique, en central roll. Tillsammans med musikern Jorge Domingos elektrifierade gitarr gör Panaibra Canda sin egen kropp till en rytmisk och omskakande plats för alla de erfarenheter och föreställningar som han själv men framförallt Moçambique haft sedan det blev självständigt 25 juni 1975.
Panaibra Canda låter det muntliga berättandet smälta samman med det kroppsliga när han i en rad solon prövar olika sätt att slå sig fri från alla påklistrade identiteter. Från den socialistiska kroppen till den assimilerade kroppen som han ironiskt kallar för ”den lilla svarta portugisen” via den rituellt dansande kroppen. Till slut återstår bara kroppen som en kropp som ljudligt dunkar i golvet och slutligen ligger ned och bara andas, trots allt hoppfullt levande.
Även i Point of Intersection har musikern Jorge Domingo en framträdande plats. Han är den som binder samman verket som rör sig mellan det traditionella och det moderna. Precis som i Panaibra Candas solo förstärks fötternas stampande av mikrofoner som gör varje steg och rörelse mer påtaglig än de annars skulle vara. Trots att en del teman upprepas några gånger för mycket i båda verken får de mig att vilja se mer av Panaibra Canda.
Scenen i Point of Intersection domineras också av en filmduk där havet som visas blir till något av en metafor för alla möjligheter som trots allt finns i den skärningspunkt som Moçambique befinner sig i.
Loading ...
