Masthuggsteaterns lokaler i ett bostadsområde i centrala Göteborg skulle kunna vara lätta att missa, något undanskymda som de är i allt det gråa. Därinne är atmosfären dock mycket varm. Foajén är fylld av gymnasieungdomar som uppenbarligen blivit ditsläpade av någon entusiastisk svensklärare. Svårflirtad publik, är min spontana tanke. Den femtonhövdade ensemblen fångar dock den känsliga målgruppens uppmärksamhet från första sekund.
Var och en faller i tur och ordning in i den fågelroll de blivit tilldelade, och förvandlingen är just så magisk som man hade hoppats på. Tillika mycket humoristisk, de ovan nämnda kidsen viker sig av skratt. Fåglarna tar över scenen.
Den saga som sedan utspelar sig framför oss hade lätt kunnat bli en moralkaka utan like. Regissören Rolf Sossnas tolkning av denna urgamla sufiska text av poeten Farid ud-Din Attar (här används en dramatisering av Peter Brook från 1970-talet) är dock vital och stark, utan att den för en sekund försöker skriva oss på näsan. Budskapet går fram ändå.
Världen och människorna (och fåglarna) är illa ute och något måste göras för att vända den illavarslande nedåtgående spiralen. Fåglarna tar sitt ansvar och kliver fram för förändring. En resa via diverse människoöden och strapatser för fåglarna tar vid.
Råger Johanssons nakna men effektiva scenbild består av en ramp med golv av hundratals mjölk- och juicepaket. Skådespelarna använder golvets lutning för fart och rörelse och dess tak blir naturligtvis såväl spelplats som utrymme för de duktiga musikerna, vilka samtliga även är skådespelare.
Ensemblen är i sin helhet mycket samspelt. Utmärker sig gör Anna-Carin Henricsson med sin smittande energi liksom Åsa Bodin Karlsson med ett övertygande patos bakom varje ord.
Fågelkonferensen är Masthuggsteaterns första produktion i det världsförbättrande treårsprojektet ”Vem bryr sig?”. Det har blivit en vacker och viktig saga som talar starkt om förändringens nödvändighet i vår tid. Lösningen finns kanske närmre än vi tror.
Loading ...
