Aldrig har teaterns semiotik varit så tydlig som för en timme sedan. Alltså, att allt på scenen är en väv av tecken, har en betydelse för hela händelseförloppet och den konstnärliga upplevelsen. Och dit hör inte min mobil. Men det var där den hamnade.
Eller för att ta det från början: Scenografin av Micha Karlewski i Lilla Stormen på Dramaten (Elverket) är minst sagt avancerad för att höra till en barnpjäs. Inspiration är troligtvis hämtad från Shakespeares The Globe i London med publiken sittande runt och nära scenen, här i form av ett stålblankt, halt, skålformat plåtgolv.
Lägg till detta en lös planka och kommande scenario är ett faktum: För att inte riskera att min kavaj ska glida ner på scenen lägger jag den på bänken bredvid mig. Denna bänk visar sig sedan vara en del av spelplatsen. Men bänken sitter inte fast ordentligt, så när en skådespelare hoppar upp på den så lossnar allt – och min kavaj flyger iväg som en katapult och ur den mobilen. Som hamnar mitt på scenen.
Resten av föreställningen kan jag inte fokusera på annat än mobilen som visserligen är satt på ljudlöst, men inte är helt avstängd på grund av en födoämnesallergisk son, vilket gör att jag alltid måste vara nåbar. Som en tickande bomb ligger den där, synligt för alla, tills Prospero – eller ursäkta – Torkel Petersson plockar ner den i sin jeansficka.
Efteråt står han i foajén och delar ut program till barnen. Jag meddelar snabbt att han har något i sin ficka som tillhör mig och en kort, förlägen tystnad uppstår. Sedan kommer flera personer fram till mig och kommenterar mobilen, som om den vore en huvudrollsinnehavare att hylla.
Med professor Sven Åke Heeds kloka formuleringar ur just boken En väv av tecken ringande i huvudet smiter jag sedan snabbt ut på gatan och inser att så är det med mobilens status i våra moderna teknikfokuserade liv – den har huvudrollen. Och allt som oftast tar den också fokus från våra barn. Allt på scenen, en väv av tecken. Även det som inte ska vara där: ”Snälla publiken, vi ber er att stänga av era mobiltelefoner innan föreställningen börjar”. Ja, men självklart. Man vet ju aldrig var den kan hamna.
Loading ...
