”Min mormor är död.” Tanja Lorentzon ser på oss med allvarliga ögon och naket ansikte, hållningen en liten flickas. Tornrummet är en liten scen, publiken sitter alldeles nära och anar med ens att det här kommer att bli en personlig, ärlig och kanske sorglig en och en halv timmes monolog.
Mirjam med de svarta ögonen kämpar för sin familjs överlevnad i en skogsstuga under finska vinterkriget, sakta inser vi att hennes man inte kommer hem igen. Terttu, Mirjams dotter, kommer till Sverige med 1960-talets arbetskraftsinvandring och är storögt lycklig, medan vi ser att problemen ändå hopar sig: Stanna kvar, flytta hem? Lära sig svenska? Skilsmässa?
Och så Tanja då, den unga dottern i 1980-talets förortsliv med finskhat och fördomar men fotbollen som en räddning.
Självbiografisk kvinnohistoria i tre generationer, skriven av skådespelaren själv – som därmed dramatikerdebuterar. Ja, man får allt påminna sig själv om var man befinner sig, det vill säga inte i en liten frigruppskällare utan på stora nationalscenen Dramaten.
Men denna berättelse passar här. Tanja Lorentzons mormor visar sig vara en nationalangelägenhet.
Lorentzon tillhör den fasta ensemblen men måste ha fått lust att spela något annat än den vanliga repertoaren, kanske något som låg betydligt närmare henne själv? För det är som om hon försöker förstå sig själv – genom att se genom sin mormors ögon, sin mammas och sina egna barnögon.
Och samtidigt, när hon kliver in i och ut ur de tre rollerna väver hon fint samman finskt 1930-tal och svenskt 1960- och 1980-tal genom tre kvinnors öden på ett sätt som gör det till hela salongens samtidshistoria.
Svenskarnas förhållande till finländare har helt klart ögonen på sig just nu – Susanna Alakoskis bok Svinalängorna, med liknande teman, har tidigare blivit teater och är just nu filmaktuell.
Lorentzons framförande – inte bara allvarliga ögon utan vilda gester, tangodans, sorg i bröstet, spring i benen, det glömda finska språket som sitter inne i kroppen men inte kommer ut – visar både samhällshistoria och personlig historia, och på ett högst konkret och oemotståndligt sätt hur kropp och identitet (eller saknad identitet) sitter ihop.
Loading ...
